För mig har sportfisket alltid varit ett livets byggnadsverk, med viktiga hörnpelare av kamratskap, vida vidder, ekologisk bärighet och fria vatten. Om jag sedan får någon fisk var skit samma.
Under det senaste året har jag bundit flugor tillsammans med ett sällsynt fiskeintresserat gäng ungdomar i Råneå. Vi har hållit till på fritidsgården och stämningen har alltid varit på topp.
Det finns en gammal fin tradition i byn gällande olika typer av fritidsaktiviteter, som sportfiske, jakt, skärgården och skogen. Redan 1973 bildade jag Råneå Flugbindarklubb, inom ramen för fritid och allmän skolverksamhet. Det hela började egentligen med att jag iordningställde ett flugbindarbord i klassrummet, dit eleverna fick gå när skoljobben var klara.
Det var hur trevligt som helst att se hur mina mellanstadielever blev ena hejare på att binda. Så småningom överfördes aktiviteten även till högstadiet till något som då kallades för fritt valt arbete. Jag blev huvudlärare för arrangemanget, lokala aktiviteter som fick stor spridning i landet. Företag ville sponsra. Bland annat fick vi lådvis med fjädrar och skinn från olika institutioner som arbetade med uppstoppning och konservering av djur/fåglar mm.
Så höll vi på fram till 1980, då det bestämdes att fritt valt arbete skulle kallas för fria aktiviteter och att lärare inte skulle hålla i detta, utan utomstående organisationer. Intressant var hur som helst att flugbindargruppen på högstadiet blev så stor att vi kände oss manade att köra två pass i veckan och att flugbindarna till slut blev den största gruppen.
Under hösten 2016 framkom att en kamratgrupp elever ville lära sig att binda flugor. Då kunde jag naturligtvis inte tacka nej. För mig kändes det som en nystart eller en kick, den att en gammal fin tradition i Råneå höll på att vakna till liv igen.
Flugbindningen i sig betyder att en djupare kunskap om insekter lärs in, en vetenskap som kallas entomologi. Det i sin tur inbjuder till mer kunskap om ekologi och biologi, lärdomar som känns viktiga, inte enbart för flugfiskare utan även för oss alla, oavsett yrke eller ålder. Att vi dessutom har en fin och fiskbar älv som rinner genom samhället gör ju inte saken sämre.
Jag behöver bara gå till mig själv för att förstå att vi vuxna måste ta till oss ungdomarnas önskemål om aktiviteter. Det är under barn- och ungdomsåren som livslånga intressen väcks. Barn måste entusiasmeras och det är vi föräldrar som bär huvudansvaret.
Jag kommer aldrig att glömma ett mycket speciellt föräldramöte som jag hade i början av min karriär som lärare.
Det kändes lite underligt att skolan inte hade aktiverats mer mot Råneträsket, en oligotrof sjö intill byn med ett bra bestånd av allehanda fiskarter, som abborre, gädda och en hel del vitfiskar.
När jag väckte förslaget att vi skulle bygga ett varsitt pimpelspö, möttes detta av idel positiva reaktioner. Då reste sig en förälder och sa sitt hjärtas mening om idén.
– Detta mina vänner kan vara skillnaden mellan att sitta på busstationen om några år och dricka pilsner, i stället för att bära med sig en fin hobby för framtiden.
Det var ord och inga visor, ett uttalande som jag aldrig glömmer. När barnen sedermera lämnade mellanstadiet fick de ta med sig sina spön hem.
Att dricka öl på busstationen har naturligtvis en vidare innebörd, den att naturliv och sportfiske oftast går hand i hand och att ett starkt intresse för detta kan eliminera andra mindre sociala lockelser. En annan betydelse av ett brett intresse mot skogar, vatten och marker kan vara det fortsatta livets balans mellan arbete och hobby. Ett trevligt biintresse kan absolut göra det ordinarie arbetet på kontor och industrier mer stimulerande. Frisk luft har ingen dött av.
Det kan vara en stor skillnad mellan vänner, kompisar och kamrater. Tyvärr är mina äldsta fiskevänner inte längre i livet. Digniteter som knivslöjdaren Sveneric Loodh från Hassela i Hälsingland, korkflugornas upphovsman och Piteälvens beskyddare, den oförliknelige gentlemannen Åke Bodén från Piteå, konstnären och flugfiskaren Rolf Smedman från Njurundabommen och Mister Rapport, Bengt Öste var vänner med bred guldkant. Det de efterlämnat till mig ger mig både drömmar och tacksamhet under resten av mitt liv.
Vad jag menar med detta är att vi oftast möts som kompisar, men där några hänger på och bli vänner för evigt. Så tror jag det fungerar med oss sportfiskare. Det är därför mycket möjligt att några av vinterns flugbindarkillar kommer att följas åt genom livet.