Under alla mina fiskeresor till Island har jag sett Färöarna från luften. De till synes svarta öarna gungade ut över ett blånande hav, så pass förföriskt att både vikingar och långskepp kändes närvarande. Sedan dess har jag alltid haft en dröm att få komma dit ner, till de svarta öarna med människor komna ur vikingablod.
I augusti kom äntligen chansen, detta tillsammans med hustru Gun och svåger Bengt, mannen som har sett alla världens länder utom ett. Flygresan från Köpenhamn till Färöarna tog cirka två timmar, ett skönt skutt rakt ut i det stora blå.
Jag kan direkt påstå att inflygningen över ön Vagar, där landningsplatsen fanns, var en spektakulär företeelse utan motstycke. Apropå öar så består landsdelen av 18 större öar och ett tiotal mindre holmar.
Språket är intressant och för en lekman låter det lite som isländska. Ibland tycktes det också som att där fanns lite norska och lite danska. Färingarna är mån om sitt eget språk, trots att de lär sig danska i skolan. Under vikingatiden var naturligtvis ögruppen bebodd av folk från de närmaste länderna, som Brittiska öarna, Island, Danmark och Norge. Förmodligen fanns där också en och annan svensk. Färingarna har en egen flagga, egen valuta och ett eget parlament.
Under våra bilresor kring öarna slogs vi över vilken enorm standard det var på vägnätet, med fantastisk asfalt, enorma tunnlar genom bergen och även så tunnlar under fjordarna. Ett svar på den fina kvaliteten på vägarna var att klimatet är maritimt, det vill säga med relativt varma vintrar och förhållandevis svala somrar. Vägarna hade helt enkelt inte begåvats med vare sig tjäle eller tjälskott.
Det fanns några detaljer som intresserade mig lite extra, nämligen inkomstmöjligheterna, strömförsörjningen och sportfisket. Efter en hel del nyfikna vandringar i de vackra byarna vid havet, fann vi ofta kring kyrkogårdarna minneslundar efter förolyckade sjömän och fiskare. Färingarna är utan dess tvekan ett havens folk, som har färdats kring Atlanten för bland annat fångst av fisk.
Men även på Färöarna har förändringens vindar reformerat en del av fiskeinkomsterna, så till vida att nu fanns överallt massor av fiskodlingar, oavsett om det var fjordar eller havskanter. De enorma kassarna innehöll för det mesta uppväxande laxar, som vid sex kilo slaktades. Bara i Vestmannafjorden fanns kassar med inalles 1,2 miljoner laxar.
Det blir över sju miljoner kilo fisk vid sex kilos slaktvikt. Tanken svindlar med tanke på hur många hundra fler kassodlingar det fanns kring öarna. Det borde rimligtvis vara en av flera inkomstkällor för landets samlade inkomster.
Det som också slog oss var att husen var välskötta i alla byar och även i huvudstaden Torshavn. Här kan man verkligen prata om snygga byar, med vackert målade hus och snidade kyrkor. För oss kändes det som att landet var välmående. Därtill kan tilläggas att turismen ökar, vilket känns vara naturligt, bland annat med tanke på den hisnande naturen.
Den verkliga strömmen kring Färöarna är utan tvekan den varmare Golfströmmen, ett fenomen som ger öarna frodig grön växtlighet. Från luften syntes öarna vara lavasvarta, men på backen var landet lika grönt som någonsin Irland eller Skottland.
Hur var det nu med sportfisket? Det finns tydligen inga större vattendrag på öarna, däremot en del mindre åar med sötvatten. En afton när vi passerade Kollafjördur norr om Torshamn på ön Streymoy såg vi en liten å rinna ut i fjorden. Längre upp i systemet fanns några mindre insjöar, där en kallades Leynavatn och den andra Mjauvatn. Där skymtade jag några flugfiskare, vilket gjorde att det blev tvärstopp.
Väl nere vid den lilla ån träffade jag den internationellt kände konstnären, färingen Kári med det svenskklingande efternamnet Svensson, som tillika var en inbiten flugfiskare. Han kom bärandes på en fin lax och en mindre öring. Hela fiskesträckan tillhörde en nationell förening, vars medlemmar fick fiska. Medlemskortet kostade ett par tusen svenska kronor per år. De hade helt enkelt köpt befruktad lax- och öringrom från någon laxodling och satt ut dessa överst i systemet. När äggen hade kläckts simmade ynglen så småningom ut i havet och återkom när det var könsmogna. Några fiskar hade till och med hittat egna lekområden. Man fick bara fiska i de större selen/sjöarna, men att det däremot var fiskeförbud i det strömmande vattnet. Genialiskt på sitt sätt. Flugfiskarna hade fixat till sitt eget vatten, när det inte fanns några lax- eller öringälvar att ta till.