Hans grafiska skildringar tilltalade uppenbarligen inte alla. Om dessa åskådare ville slippa att traumatiseras av von Triers sedvanligt medvetna provokationer, så kan detta kopplas till ett av de underliggande budskapen i den uppmärksammade låten och videon "This is America" med Childish Gambino.
I videon problematiseras de svartas situation i USA och en poäng som görs är att det är praktiskt för det vita Amerika att hylla svarta artister – på så sätt döljer underhållningsvärdet den rasistiska verklighetens mekanismer. Myntets andra, underhållningsbefriade sida, är förstås det faktum att svarta skjuts ihjäl långt oftare än vita. Följaktligen har hans videokaraktär två lägen: antingen dansar han, eller så dödar han.
"This is America" är en lika explicit som effektiv samtidsbeskrivning, och när Childish Gambino svettig och med blank blick skräckslagen springer i väg från något i slutet av videon går tankarna till Erik Poppes film "Utøya 22 juli", fylld av förtvivlade och förvirrade ungdomar som rusar in bland träd och ut i vattnet.
Reella trauman ligger med andra ord i botten av dessa två fiktionsverk. Poppe lyckas, med hjälp av de totalt närvarande unga skådespelarna, föra in åskådaren i deras upplevelser av den 72 minuter långa attacken – först och främst Kajas (Andrea Berntzen). Kameran punktmarkerar henne utan att avvika.
Efter att ha insett att de smällar som hörs är skott, och sett andra flyende störta förbi dem, tar Kaja och hennes kamrater skydd bland rötterna vid ett träd. I det här tidiga skedet ligger de och lyssnar på skotten som fortsätter att fylla ljudbilden, de beräknar avståndet – kommer de närmare, måste vi röra på oss? Just att de inte vet mer än vad de hör och fragmentariskt ser gör situationen extremt påfrestande.
Både "This is America" och "Utøya 22" juli berättar mer eller mindre uttalat historien om ett samhälle med antipatiska strömningar byggda på ett system där människor tilldelas olika värde utifrån vilka de är, hur de ser ut och vad de väljer att tro på. Lösningen för de våldsamt antipatiska individerna är i extremfallen, med få undantag, dödlig utrensning.
Innan jag såg Lynne Ramsays bioaktuella "You were never really here" lyssnade jag på filmmusiken, skriven av Jonny Greenwood, och bildade mig en inledande uppfattning om filmens emotionella habitat. Även i Ramsays film spelar ljuden en stor roll i skildringen av traumatiserande händelser – som krigsveteranen och tidigare FBI-agenten Joe vandrar Joaquin Phoenix omkring i huvudrollen som vore han helt genomsköljd av livets törnar och återvändsgränder.
Satt i filmkontexten blir musiken än mer precist verkningsfull. Kyliga syntklanger och febriga stråkar formar en olycksbådande spiral, lika närvarande inne i Phoenix/Joes huvud som i samhället utanför. Hans jobb är att hämta hem barn som hålls som sexslavar på bordeller, med gaffatejp och hammare som redskap i våldsamhetens tjänst.
Inledningen är en suverän stilstudie i ljud-och bildberättande, korta klipp med närbilder på detaljer och föremål introducerar filmens riktning och en tvetydighet kring Joes tillstånd. Via en subjektiv kamera letar vi oss sedan utanför det sjaskiga lågbudgetmotellets väggar och vi placeras i samma händelserum som Joe – på ett liknande sätt som i Utøyafilmen.
I botten i samtliga nämnda verk sjuder en stor sorg över att förlora det som inte går att ersätta, över ett samhälle som inte håller ihop, inte blir begripligt. I den oroliga korselden mellan individuellt mörker och kollektiva tillkortakommanden uppstår denna sorgeklang som inte släpper taget.