Jag har rest en hel del. Ett gäng solsemestrar kring medelhavet så klart, Australien, Sydafrika, Nya Zeeland, USA, Fiji, ja, en hel del ställen. Ständigt på jakt efter den bästa stranden. I den meningen är jag nog att betrakta som en strandraggare.
Ibland när jag ser en fin strand utomlands brukar jag försöka visualisera hur det hade sett ut utan alla solstolar, hotell och restauranger.
I den norrbottniska skärgården visualiserar vi inte.
Vi behöver inte.
Det är bara öppna ögonen.
Få ställen och stränder jag besökt håller samma klass som de vi hittar i Norrbotten. Visst, vattnet kan vara blåare eller grönare, luften varmare och fiskarna färggrannare.
Men det finns en renhet i den norrbottniska skärgården som jag inte hittat på många andra ställen. Känslan av en orördhet och ensamhet. Och vi har den alldeles bredvid oss. Det är en sådan otrolig lyx.
Att långsamt tuffa in i hamnen på Brändöskär mitt i högsommaren är ren och skär livskvalité. Att ta en sväng till Klubbviken för en bit mat och nöje med avslutande bad är kvällar som bär oss genom vintern.
Att plocka kantareller på...nä, den får ni inte veta, till kvällens risotto är en lyx.
Ni har säkert era egna smultronställen. Mitt är Sandön och där hittade jag faktiskt ett RIKTIGT smultronställe i somras där ungarna fick plocka fritt.
Många av oss har kopplingar till skärgården bakåt i tiden. Stugan du har i dag kanske byggdes av din morfar eller farfar.
Vi längtar till stigarna och stenarna. Marken vi gått på som ung. Sånt försvinner aldrig.
I skärgården släpper vi kraven. Ingen diskmaskin? Gör inget. Utedass? Kom igen bara. Ingen uppkoppling? Fint - då blir avkopplingen bra.
Fula kläder? Skit samma – vem bryr sig?
Kom förbi och ta en kaffe, liksom.
Här får du mig som jag är.
Det är när jag köper mig en nyfångad lax i Junköhamnen en stilla sommarkväll som pulsen går ner. Och får jag inte minst en sväng till Likskärs baksida så blir jag ilsk. Att mjärden är tom ibland gör inget bara jag någon gång får rensa några abbissar, häva på löjligt mycket salt och dra igång röken. Har jag bara kol till grillen, ved till bastun och några kalla öl så blir det bra. Jag kräver inte mycket - men jag kräver det.
Och det är först när jag kliver i land på Skvalpen i början av augusti som sommaren är komplett. Låt vintern komma. Jag är redo.
Redo för att ta någon av isvägarna ut i skärgården, alltså. För en våffla på Jopikgården hör ju varje vinter till.
Den norrbottniska skärgården är fantastisk – alltid och för alltid.
Men säg det inte till nån.
Då kanske den där rogivande ensamhetskänslan är ett minne blott.