De tolv personer som deltar i expeditionen heter eller har Björnström i efternamn. Åtta av dem träffas hemma hos Hansi och Ingela Björnström veckan innan avresa, de fyra övriga bor i Oskarshamn.
Frågan går runt bordet: Vad är den viktigaste prylen att ha med sig på resan? Rödbetspulver mot höjdsjuka. Ett par rejäla och sköna kängor. Kameran för att bevara detta unikum till resa. Till sist landar frågan hos spindeln i nätet – Emil Björnström.
– Det känns tryggt att ha med mamma.
Från en fåtölj ropar pappa Hansi:
– Pappa då?
– Nämen det är mitt svar, säger Emil Björnström.
Förutom de tre turerna till Nepal har det hunnit bli en hel del resande för honom. Ibland själv. Då har tankarna vandrat till nära och kära.
– Det har aldrig varit något kritiskt läge sådär..., säger Emil och blir avbruten:
– I Kina var det ganska kritiskt. Då trodde du att du skulle dö, säger flickvännen Moa Lundgren.
Emil och hans resekompanjon fick gräva ner sig i snön och avbryta den tänkta toppturen. Men det gick bra och han kom hem helskinnad den gången.
– Men varje gång det har varit någon mindre kris så har det kommit ett samtal, berättar mamma Ingela.
Nepal besökte Emil Björnström för första gången 2014. En avslutande del av en längre resa – de resterande kopekerna gick åt till att vandra till Everest basläger – av en slump var guiden Hari Bohara, som ska leda familjeexpeditionen även denna gång.
– När jag var i Nepal första gången kom jag och min kompis till Katmandu, vi hade rest fattigt länge då. Jag hade ingen aning om att man bara kunde organisera en vandring till Everest sådär. Att jag träffade Hari – som är världens bästa människa på alla sätt – var en slump. Jag och kompisen tänkte att vi testar.
– Jag ringde mamma och hon sade blankt: "Nej." (skratt)
Men vandringen blev av och Hari har sedan dess blivit en nära vän till Emil och tillsammans planerade de den stundade resan.
– En del som går upp gör det bara en gång, det är fruktansvärt jobbigt på vissa bitar. Men Hari sade till mig hela tiden: "Nästa del är inte så jobbig." Men det var den.
När Emil och Moa gjorde samma vandring i fjol körde Emil det tricket också.
– Det krävs nästan för att man ska orka.
Under åren som gått har Emil funderat på att ordna en resa med ett större gäng, han siktade in sig på föräldrarna och snabbt hakade tre fastrar på och gruppen växte.
– Emil ville ta sina föräldrar dit för att det är så himla fint, då föreslog jag: "Varför inte ta med gamla fastrar också?", säger faster Lena Kärnebro.
– Ja, det här hade man aldrig kommit på själv, och aldrig gjort om det inte landat i knäet på en, det kommer bli vårt livs äventyr, säger faster Sally Person.
Emil åker ner redan på torsdag, medan övriga landar i Katmandu (1400 meter över havet) på fredag 2 mars. Därefter väntar flyg till en av världens läskigaste flygplatser, Lukla (2860 meter över havet).
– Man kan googla "Lukla" så ser man hur otäckt det är, säger Sally Persson.
Flygplatsen ligger inklämd mellan två berg och landningsbanan slutar i något som i princip är ett stup.
– De har jättestränga regler nu dock, för att det varit mycket olyckor tidigare. De lyfter inte från Katmandu om det inte är perfekta förhållanden.
Men förutom det vidhåller Emil Björnström att det inte är världens extremaste grej.
– Den här gruppen är inga extremidrottare på långa vägar, men det är personer som är vana vid uteliv, naturligtvis, men annars en helt vanlig grupp.
Sedan har deltagarna sporrat varandra och det har blivit en del turer upp och ner för Luossabacken (Gänget i Oskarshamn har vandrat upp och ner för Hjortberget i Småland) som del i förberedelsen.
Gruppen har fått mycket reaktioner från omgivningen.
– Jag jobbar på förskola och barnen har frågat: "Kommer du tillbaka?", säger Lena Kärnebro och skrattar.
– Många är verkligen intresserade och blir lite avundsjuka när de hör att man ska åka. De flesta tänker inte att det ens går, säger Ingela Björnström.
För Emil, som varit där flera gånger redan, kommer en lite underlig reaktion – för de som varit vid baslägret.
– En del säger, jaha nu har du varit där tre gånger. När ska du ta toppen då? De blir nästan lite besvikna att det "bara" är baslägret. Men jag tror inte att folk förstår skillnaden. De som ska upp på toppen kan vara i baslägret i veckor eller månader för att vänja sig vid höjden. De flesta kommer aldrig upp på toppen.
Emil Björnström berättar att de flesta nepaleser aldrig varit uppe på toppen, ej heller deras guide Hari.
– De vill egentligen inte gå upp, för dem handlar det om pengar. Den summa de betalas delas i och försörjer hela deras by. Men det finns två kyrkogårdar där. En för utländska vandrare som omkommit och en för guiderna. Guidernas är mycket större.
För gruppen kommer den största utmaningen att bli höjden och att vänja sig vid den. Vandringen är "bara" 62 kilometer lång. Planen är att ta sig upp på åtta-nio dagar och ner på ungefär hälften.
– Men de snackar aldrig kilometer där, utan timmar mäter avståndet. En kilometer kan ta hur länge som helst att gå när det går upp och ner, kors och tvärs.
Tält slipper de och istället kommer de bo i byarna som finns längs vägen. Det är inte självklart att alla, eller ens någon om vädret vill sig illa, tar sig hela vägen fram till baslägret.
– Men bara att ta sig upp till Lukla är värt det. Att nå den första byn och se bergen i alla väderstreck, det är något man försökt beskriva och jag velat visa familjen länge, säger Emil Björnström.
Hela gruppen är överens om hur stort det är att resa ner och mamma Ingela sammanfattar bäst hur det känns innan avresa:
– Det är en livsförändrade upplevelse. Vi kommer att se tillbaka på tiden Före Nepal och Efter Nepal.