Idag är det fyra år sedan den första riktiga salvan i Kaunisvaara. Landshövdingen Sven-Erik Österberg klappade till, ett par år senare blev det tyst.
Andra har också försökt. Att det finns järnmalm i Kaunisvaara konstaterades redan för omkring 100 år sedan och för flera årtionden sedan tittade LKAB på möjligheten att bedriva gruvbrytning, men gav upp.
Jafet Lindeberg lyckades bättre, han förefaller att vara den ende Pajalabon som blivit rik på att gräva i backen. Lindeberg kom egentligen från Nordnorge, för dit hade farmor och farfar flyttat. Då talar vi om Catharina Johansdotter Palo, från Korpilombolo, Övertorneå, och Fredrik Christian Lindeberg, född i Kengis bruk, Pajala.
Var paret bodde innan?
I Kaunisvaara, förstås.
Där föddes guldjägaren Jafet Lindebergs pappa Isak Wilhelm medan mamma Brita Helena Henriksdotter hade rötterna i Haparanda kommun. Jafet Lindebergs äventyr började med att han åkte med en rentransport från Norge till Nordamerika, där han träffade John Brynteson, från Dalsland/Värmland, och härjedalingen Erik Lindblom.
Trion blev "Three lucky swedes". Tillsammans, med början 1898, fann de massor av guld i Alaska. Om detta har det berättats i muséer och i TV-program.
Dessutom sägs det en hel del om Lindeberg i The Alaska mining hall of fame foundation. Han hade sinne för affärer. Dokumenterat är också att andra försökte ta kontroll över trions fyndighet. Deras noggrannhet med inmutningen och förmågan att ha papper på allt räddade dem.
Lindeberg drev bolag och deltog i samhällsbyggnaden. På norsk sida kallades han Kongen av Alaska. Jafet Lindeberg fick ett långt liv, han dog i San Francisco 1962.
Andra vägen, från Nordamerika till Pajala, tog sig ett prospekteringsbolag som kom att heta Northland Resources. Efter millennieskiftet formades planerna på järnmalmsbrytning i Kaunisvaara.
"Alla går och väntar", sade Martin Krekula, som hanterade borrkärnor.
Northland lovade jobb och utsikter till gruvor i Tapuli, Sahavaara och Pellivuoma, i Pajala kommun, samt i Hannukainen, på finska sidan.
Skeptiker, inte minst med bakgrund hos LKAB, saknades inte. Lönsamheten, samt värdet i malmen, ifrågasattes.
Northland förde kontakter med Norrbottens handelskammare, vars chef Jonas Lundström gick över till bolaget och blev ansiktet utåt.
Karl-Axel Waplan, från Lundin Mining, hade anställts för att driva projektet och den 20 augusti 2010 gav Finsk-svenska Gränsälvskommissionen tillstånd till Tapuligruvan.
Northland, som inte hade några tillgångar att tala om, hade stora problem med finansieringen. Det löstes via dyra lån med hög ränta.
I bolagets beräkningar fanns bedömningar av framtida pris på järnmalm och förväntad dollarkurs. Idag är järnmalmspriset avsevärt sämre, och dollarkursen bättre.
Bygget av ett industriområde i Kaunisvaara sattes igång. Myren på gruvplatsen fraktades bort för att kunna komma åt det berg som blev Tapuligruvan.
Arbetsledare hämtades från branschföretag. Unga ortsbor anställdes och Northland kom att ha en större andel kvinnor anställda än vad LKAB hade.
Akilleshälen var transporterna. Bolaget bestämde sig slutligen för att frakta järnmalm via Narvik, där stora båtar kunde gå in. Det innebar lastbilstransporter på 15 mil. I Pitkäjärvi, Svappavaara, byggdes en omlastningsstation där järnmalmskoncentrat skulle flyttas över till tåg. I Narvik ordnades en hamn, men det projektet låg efter i tid, det fanns ju inte med i utgångsläget.
Den 18 oktober 2012 sköts första salvan i Tapuli. Tre månader senare gick bolaget ut med att kostnaderna för gruva, industri och hamn spårat ur. Nu behövdes ytterligare 2,5 miljarder kronor. Den rekonstruktion som genomfördes resulterade i mer pengar och nya delägare.
Det höll inte, ny rekonstruktion inleddes sommaren 2014, främst på grund av fallande järnmalmspriser. Rekonstruktionen misslyckades.
Den 8 december 2014, nästan på dagen två år efter att chauffören Johanna Funck kört ut första lasten järnmalmskoncentrat, försattes Northland Resources och flera andra Northlandbolag i konkurs.
Tillgångarna, inklusive bolaget i Norge men utan övrig utlandsverksamhet, beräknades till 1,8 miljarder kronor.
Skulderna uppgick till cirka 14 miljarder.
Konkursförvaltaren Hans Andersson tänkte sälja tillgångarna i Kaunisvaara för ny drift, alternativt sälja till någon som fraktade bort grejerna.
Anläggningar på industriområdet i Kaunisvaara togs över av kända svenska industrialister. Fyndigheten på finska sidan fick ny ägare.
Det som talar för en ny gruvepok är behovet av järnmalm. Däremot är det dyrt att tillgodose behovet från Tornedalen.
Dessutom trycker stora gruvbolag som utökar volymerna ner järnmalmspriserna. Det slår ut andra gruvor. Därför ropar många alltjämt på LKAB. Vid sidan av det jobbas det för att gruvan ska bli ett forskningsobjekt.