Ett exempel är Domsjö fabriker, tidigare en del av skogskoncernen Modo, men numera ägt av den indiska företagsgruppen Aditya Birla Group.
Här bedrivs nu bioraffinaderi och tillverkning av allt från cellulosa som ägarna gör textilier av. Kläder, alltså. Det blir även bland annat biogas och etanol av det som hämtats från skogen.
Domsjö fabriker studerade tidigare en satsning på att i en stor fabrik tillverka bilbränsle grundat på forskningen i Piteå om hur man kan omvandla svartlut, en rest från massabruken, till just bilbränsle.
Fabriken skulle ha kostat 3,5 miljarder kronor. Det blev inget bygge, riskerna med att satsa på helt ny teknik i kombination med hög kostnad för satsningen var två av faktorerna som bromsade.
Idag är Lars Winter vd i Domsjö fabriker, och han tar upp frågan om vad vi ska använda skogen till.
Rikard Gebart, professor i energivetenskap och i ledningen för den nu nedlagda LTU Green Fuels, menar att svartluten från landets massabruk ihop med rester från skogen skulle räcka till att hålla alla bilar i Sverige igång.
Det tror inte Lars Winter på, dessutom är det inte säkert att resurserna då används bäst.
– Är det rätt att bara prata om drivmedel? Av skogsråvara kan vi göra så mycket av värdefulla produkter och då ersätta många oljebaserade sådana. Är det kanske cellulosa till kläder eller mer byggvirke vi ska ta ut och samtidigt med det även tillverka biodrivmedel om vi inte kan göra mer högvärda produkter?, frågar Lars Winter.
Den totala textilkonsumtionen i världen ligger nu på 92 miljoner ton per år.
– Av det är 65 procent polyester, från olja, säger Winter.
Nu är 20 procent av skogsytan skyddad av naturvårdshänsyn. Är det bättre att bruka skogen och göra produkter som minskar påverkan på miljö och klimat?, undrar han. Det finns dessutom en årlig tillväxt i skogen, vad ska vi göra av den?
Han ser flera hinder till varför forskning ofta inte leder till genombrott i form av kommersiell tillverkning av miljövänliga produkter.
Ett är kortsiktigheten i politiska beslut. Då vågar man inte satsa stort. Ett annat är att det är riskabelt och dyrt att vara först. Det stora kapitalbehovet som behövs när forskning ska övergå i en stor kommersiell fabrik är stort.
– Det är enorma investeringar, från tre till femton miljarder kronor. Kanske kan Sverige göra som i USA och Sydostasien, att staten går in med investeringskapital, som en subvention, eller går in som delägare.