Det var 1970-tal och den femåriga Jonna skulle äta bullar och dricka varm choklad med sin mamma. Ett minne som borde vara förknippat med kärlek, värme och trygghet. Men för Jonna är det hennes tidigaste minne av kontrollförlust och en känsla av skuld och skam. Jonna klarade inte av att vänta på sin mamma utan började tugga i sig bullar för sig själv. Först när känslan av skuld blev större än suget hejdade hon sig.
Då var det bara en bulle kvar i påsen.
Ett annat minne är när hon i tioårsåldern brukade hjälpa grannen med barnpassning. Jonna blev alltid bjuden på fika och gjorde som hon brukade göra. Hon åt upp allting på bordet innan hon gick till grannens frys för att söka efter mer gott att tugga på.
När hon blivit elva år stod hon för ett svårslaget rekord när hon åt 13 isglassar på en och samma dag – trots att hon egentligen inte tyckte om det.
Men det var sött och därför kunde hon inte låta bli.
Många människor känner välbefinnande när de äter en bit choklad, det är helt normalt. Jonna känner betydligt mer än så. Hon beskriver det som att hennes belöningscentra reagerar mycket kraftigare än de flesta andras.
– Jag får inte samma positiva reaktion som andra utan jag får lite mer, det innebär att jag har en quickfix som jag kan ta till när jag mår dåligt. Jag har en snabb väg till kemisk sinnesro.
I tonåren eskalerade problemet för Jonna. Hon började använda ätandet som ett botemedel mot dåligt mående. Hon berättar om en gång när hon blev upprörd i skolan men i stället för att prata med kompisar om problemet åkte hon raka vägen hem och bakade en sockerkaka. Som hon åt upp.
Ensam.
Tillsammans med kompisarna hade hon en tradition under tonåren som de kallade vrålfika. De gick ut på stan och fikade sig proppmätta. Men medan kompisarna blev spyfärdiga satt Jonna och planerade vad hon skulle köpa för godis på vägen hem.
Senare under tonåren hände något som förvärrade Jonnas besatthet. Hon började gå upp i vikt. Inte mycket, men tillräckligt för att det blev ett problem.
– Då blev jag fixerad vid konsekvenserna av mitt matmissbruk och började försöka kontrollera mitt ätande.
Jonna provade en rad dieter för att styra vikten och maten. Märkliga och ohälsosamma dieter som hon i dag avråder alla från att prova. Jonna försökte att bara äta knäckebröd, eller att bara äta bananer, att bli anorektisk, att kräkas efter måltiderna och att inte äta alls. Men kampen mellan ett ständigt sug efter sötsaker och att försöka gå ner i vikt ville aldrig ta slut.
– Jag försökte bli träningsnarkoman också och hade stora visioner om ett nytt liv, speciellt när jag hade ätit jättemycket och kände mig äcklad så tänkte jag att på måndag ska jag börja mitt nya liv. Det är en klassiker att man börjar planera såna saker när man mår som sämst. Men redan på tisdag fick man oftast krypa till korset för då behövde kroppen socker igen.
Den riktigt stora kicken fick Jonna av att gå till affären och handla godis och skräpmat och sedan gå hem och äta upp allt. Det var hennes egna privata fester dit bara hon var bjuden.
– Vanliga människor umgås med varandra men det gjorde inte jag. Jag kände mig alltid rastlös och i dag vet jag att det berodde på mitt matmissbruk, jag ville hela tiden hem för att äta, säger Jonna.
I 20-årsåldern kände hon sig för första gången som en alkoholist. Jonna insåg att hon inte var som andra och tyckte det var jobbigt när personer i hennes närhet skrattandes avfärdade hennes oro som ett skämt.
Hon började mentalt må sämre och sämre och för att bli av med sockerberoendet försökte hon sätta upp regler. Det kunde vara att bara äta godsaker en gång varje dag, en gång i veckan eller bara när hon blev bjuden.
Men det var redan för sent.
Jonna hade hamnat i en ond, destruktiv cirkel som hon inte kunde ta sig ur. Hennes misslyckade försök att komma bort från problemet blev i stället en källa till ångest.
– Jag sa flera gånger aldrig, aldrig mer och så där fortsätter det, varv på varv. Håller man på så där ett tag blir självkänslan helt knäckt.
När Jonna var 26 år insåg hon plötsligt att hon aldrig byggt upp någonting i sitt liv – hon stod still och stampade på samma plats. Hon studerade på musikhögskola, hade många kreativa idéer, men genomförde dem aldrig. Medan hennes kompisar levde normala liv där de skaffade framtida partners och hade sociala nätverk fortsatte Jonna att avskärma sig. Hon ville inte prata med någon om sina ätstörningar för hon trodde inte att det skulle finnas förståelse.
– I stället för att möta livet och hantera känslor så vände jag mig till godis och skräpmat.
Vändpunkten kom 2003, samma sommar som Jonna skulle fylla 30. Hon kände sig alldeles tom inombords.
– Det var som ett stort svart hål och det var uppenbart att jag inte längre hade ett normalt liv. Jag drog mig undan från människor, hade prestationsångest på jobbet och allt handlade om att hålla skenet uppe, berättar hon.
Jonna råkade av en händelse träffa en vän från sina tidigare studieår som var nykter alkoholist och när de jämförde sina beteenden var det omöjligt att blunda för likheterna.
– Den besatthet hon haft över nya drinkar på krogen var precis som min reaktion över nya glassar, säger Jonna.
Hennes vän som var med i Anonyma alkoholister upplyste Jonna om att det fanns liknande självhjälpsgrupper även för matmissbrukare.
Jonna tog kontakt med en av dessa självhjälpsgrupper och fick omedelbart hjälp med att ta tag i sina ätstörningar. Hon fick en personlig mentor som hon kunde vända sig till för råd och stöd när suget blev för stort och framför allt fick hon träffa människor med samma problem.
Jonna har i dag en matplan som hon följer. Hon måste veta vad hon ska äta och när hon ska äta. Hon beskriver sitt förhållande till mat som en permanent kontrollförlust över socker och ätande, en sjukdom som bryter ner allt som gör livet värt att leva.
– Det finns ingen annan lösning på problemet än total avhållsamhet. Jag kan inte hantera socker, min hjärna kan inte hantera mat överhuvudtaget. Jag kan inte slappna av med maten och bara äta för då trillar jag dit förr eller senare och det blir tvångsmässigt igen, det måste hela tiden vara planerat.
Jonna har stängt igen bakdörren, flyktvägen hon tidigare använde så fort livet kändes jobbigt.
– Jag äter rena produkter som fisk, kött, ägg, nötter och mycket mer. Men jag äter inte till exempel bröd och spannmålsprodukter. Jag njuter fortfarande av mat men har slutat nöjesäta.
Hur svårt var det att bryta med det gamla?
– Det var jättetufft. För att tillfriskna måste man vara riktigt desperat och jag började inte tillfriskna förrän rädslan för det destruktiva tillståndet blev större än suget, och suget var djävulskt stort. Man brukar säga att man måste ha nått sin botten innan man kan börja klättra uppåt och jag var ganska djupt nere.
Hur mår du i dag?
– Livet fungerar och jag har sinnesro. Jag känner livsglädje. Tidigare vände jag mig till maten när det kändes svårt, det gör jag inte längre. Blir jag jättesugen på godsaker så ringer jag till någon i självhjälpsgruppen och pratar om det i stället. Jag lever med mitt matmissbruk men jag lever inte i det. Det är stor skillnad.
De största återfallen drabbades Jonna av i början av tillfrisknandet. Under en tid hade hon problem på jobbet och försökte hitta kraft genom att återvända till sitt okontrollerade ätande.
– Men det var ju bara dumt. Det blev inte bättre på jobbet för att jag åkte hem och började hetsäta.
Det senaste stora återfallet fick hon för sju år sedan. Jonna beskriver det som både hemskt och nyttigt på samma gång. Det var då hon kom till insikt om att hon lider av en sjukdom som är både kronisk och progressiv.
Jonna har förståelse för att många inte förstår hennes problem. Det är svårt att förklara hur man kan vara så besatt av ätandet att man inte kan slita tankarna från det.
Ditt tips till den som känner igen sig i din historia?
– Om man trots upprepade försök inte klarar av att ändra sitt beteende så kan man misstänka att det troligtvis är beroende med i bilden. Du försöker kontrollera någonting som du inte kan kontrollera för att det inte är ett känslomässigt problem utan sitter i hjärnan och belöningscentrat.
– Då behöver du hjälp, du fixar det inte på egen hand.