Vintern har varit tuff för Ingela Eriksson från Sunderbyn. Det har varit halvknapert med inkomster och hon har jobbat på att få ihop en längre kundlista.
Någon har sagt att hon behöver 100 hästar. Det skulle betyda 4–5 hästar per dag – fem dagar i veckan.
Ingela är proffstränaren som förra hösten avslutade karriären för att motvinden blev för tuff. Hon orkade inte fortsätta kämpa. Hästarna var antingen
förkylda i flera månader eller så skadade de sig.
Ingela kände till slut att så fort hon lyfte telefonluren för att prata med med någon av hästägarna så var det nya problem på gång.
Hon hade dessutom för få hästar för att helt kunna leva på tränaryrket.
Ingelatvingades sko hästar för att hålla företaget flytande. Det blev en ond cirkel där två karriärer krockade med varandra.
Och för att lyckas som travtränare krävs kontakter och pengar.
Ingela hade inget av det.
– Det var inte kul längre, säger hon.
Hästar har alltid funnits i Ingelas liv. Hennes pappa är travtränaren Lars Eriksson som hade stora framgångar på travbanan under 1990-talet. På gården i Sunderbyn fanns alltid hästar och intresset kom naturligt.
Hovslagarintresset kom senare.
Ingela utbildade sig 2002 på Nordviksskolan, strax norr om Höga Kusten-bron. Året efter startade hon Västanå Hovslageri och Hästverksamhet i Sundsvall. Hon försökte bygga upp en bred kundbas men tyckte att det var svårt att som inflyttad skaffa nya kontakter.
Det blev bara två år i Västernorrland innan flyttlasset gick norrut tillbaka till Luleå.
Ingela tycker att hon är dålig på att marknadsföra sig själv. Dålig på att slå sig för bröstet och säga hur bra hon är på sitt yrke. Ett kvinnligt drag menar hon.
När hon flyttade tillbaka till Norrbotten hade hon lappar uppsatta med telefonnummer, några hästar fick hon ”ärva” från andra hovslagare, resten har kommit ryktesvägen.
De kvinnliga hovslagarna i Norrbotten är lätträknade och Ingela hoppas att det blir fler i framtiden.
Det tidigare så mansdominerade yrket har dock blivit mer jämlikt, det märkte Ingela redan när hon gick på hovslagarutbildningen där det var fem tjejer och tre killar.
– Många tror att man måste vara stor och stark men i själva verket handlar det mycket om teknik. Och att ha blick för jobbet, säger hon.
– Det är tungt och jobbigt och ibland väldigt körigt men samtidigt är det ett fritt jobb som du har möjlighet att styra själv.
Det tar cirka en timme för Ingela att sko en häst. Under vintern går det lite snabbare eftersom man då bara skruvar i brodd på hästskon som gör att den inte nöts lika mycket. Ingela räknar då med en arbetstid på 40-45 minuter.
Hon börjar med att ta bort den gamla skon, rensar med hovkniven och ser till att det ser fräscht ut. Med visitertången undersöker hon hoven. Om det är någonting som inte står rätt till invärtes så märker Ingela det på hästens reaktion.
Därefter klipper hon med värktången och raspar så att det jämnt och fint. Innan Ingela nitar fast den nya hästskon ställer hon ner hoven för att kontrollera att hästen står bra på den. Ibland använder hon silicon för att täta ojämnheter.
Arbetsmomenten sitter i ryggmärgen.
Händer det att du upptäcker skador på hovarna?
– Inte direkt skador men det kan hända att de får hovsprickor och hovbölder. Men det hör inte till vanligheten. Ibland är det svårt att avgöra om det är en böld eller någonting annat. Det finns ett litet ben inuti hoven som heter hovbenet som kan släppa och vinklas nedåt och i allvarliga fall kan den komma ut ur sulan. Man säger att hovbenet roterar. Det här tillståndet kallas för att hästen får fång det en allvarlig hovsjukdom och då pratar vi om riktigt allvarliga skador.
– I de fallen handlar det oftast om framhovarna och då blir hästen också väldigt halt. Men jag är ingen expert för jag har sett det så lite.
Är alla hästar lugna när du arbetar?
– Det är de inte. Ibland får man ringa veterinären som får bedöva hästen lite grann så att den står stilla. Jag har bara en sån häst just nu. Jag hade skott honom i två år utan några som helst problem. Plötsligt en dag så vägrade han lyfta vänster bakben. Nästa gång jag kom ville han inte lyfta på något bakben, så honom får vi lugna ner.
– Vi har ingen aning om varför han plötsligt vägrade. Det brukar gå till sig efter att hästen varit bedövad några gånger.
Hovarna försämras inte på grund av ålder. En del hästar har dåliga hovar från födsel och andra fall kan det krävas blodprov för att ta reda på om hästen har brist på någonting. Det kan också handla om foderbyte eller någonting annat som påverkar hästens hälsa.
Ingela tycker att hästägare är duktiga på att ta hand om sina djur och upptäcka om någonting är fel och hon märkte en stor skillnad mellan att jobba i Norrbotten och Västernorrland.
– Där nere kändes det som att allt bara handlade om pengar, man ville hela tiden komma undan så billigt som möjligt. Samtidigt mötts man inte av samma uppskattning för sitt jobb.
En helskoning kostar 1 000 kronor momsen inräknad. Resa, skor och annat material tillkommer på priset.
Ingela skor främst ridhästar och har med skor som hon säljer.
Hon har även några travhästar bland kunderna men där får hästägaren själv stå för skorna eftersom alla ska ha olika. Det är omöjligt för henne att ha ett sådant stort sortiment.
Att ha en travhäst är det samma som att ha fem ridhästar. Tävlingarna gör att travare skos betydligt oftare.
När vi träffar Ingela arbetar hon i Bergsviken utanför Piteå. De senaste veckorna har varit intensiva och när Ingela tittar i kalendern så står det arbete på varenda veckodag den närmsta tiden. Hon börjar känna av alla tunga lyft.
Trots att jobbet till stor del handlar om teknik så har Ingela problem med ryggen som låser sig om hon står still för länge.
Hon har också beställt specialsulor till skorna för hon får ont i hälarna när hon stått på betong och lyft tunga hästben hela dagen.
Hennes mamma har sagt att hon borde byta jobb men Ingela är tveksam till den tanken.
Hon försöker istället styra jobbet som hovslagare så att hon ska få tid över till sina egna hästar.
– Det hade känts konstigt att jobba med någonting annat än det här, jag vet då inte vad det skulle vara, säger hon.