Två små pigga horn sticker ut på den lilla renkalven som nyfiket närmar sig fotografens kamera varje gång bilder ska knäppas. Maja är en helt orädd kalv som vant sig vid allt ifrån andra djur till människor och tågets ljud då järnvägsrälsen passerar ganska nära familjen Patomellas hem. Ann-Sofie konstaterar att det kommer att finnas många faror ute i världen för Maja. Ljud och företeelser som andra renar snabbt reagerar på med rädsla blir hon bara nyfiken på.
I ett koppel följer Maja Ann-Sofie vart hon är går och ett besök i husets kök känns lika naturligt som att hänga med vid fikastunden på altanen.
Ärvde farfars renmärke
För Ann-Sofie har renarna under hela livet varit ett naturligt inslag i vardagen. Tidigt hängde hon med farfar i renskogen och redan som sexåring tämjde hon sin första ren. Hon tar emot oss med kalvmärkningskniven hängande i byxfickan, med kniven ska hon själv märka alla kalvar som föds i hennes flock framöver. I våras fick hon ta över sin farfars renmärke, sedan samebyns medlemmar godkänt henne som ny medlem. Ny var hon förstås inte för vännerna i samebyn. Ann-Sofie har genom åren varit med på allt ifrån renräkningar till kalvmärkning och slakt.
– Jag har alltid varit väldigt intresserad av djur och jag trivs i skogen. När det är kalvmärkning tillbringar vi två-tre dygn vid renhagen och trots att det bara blir korta stunders slummer vid eldstaden så är jag alltid pigg när jag är där.
Ann-Sofie säger att hon skiljer sig från de andra renägarna genom att vara mer intresserad av att tämja renar än att slakta dem.
– ALLA känner igen mina renar för de är helt orädda och springer inte till skogs om det kommer en skoter eller en hund. Jag gillar att tämja renar men jag är också med vid slakten. Jag gillar ju renkött!
Följer renarna via mobilen
Varje vinter flyttar de vita renarna Valle och Kalle in på gården hos Ann-Sofie. När de släpps i skogarna kring Gällivare till våren kan Ann-Sofie fortsätta att följa dem via den GPS-sändare de bär på. Farfar hjälper till att hålla henne underrättad om hur renarna rör sig, han ringer henne och berättar.
– Jag har en app i mobilen också som hjälper mig att hålla reda på dem.
Ann-Sofie säger att en del tycker att det är trams, men å andra sidan har moderna hjälpmedel underlättat arbetet för renägarna. De behöver inte vara på plats i skogen med flocken hela tiden, som förr i världen. Det är ändå väldigt mycket jobb med renskötsel. Ann-Sofie trivs som sagt i skogen men vill också ha den ytliga, glammiga delen av livet som frissajobbet erbjuder. Därför hjälper samebyns medlemmar henne med delar av renskötseln och själv är hon på plats så ofta hon hinner. Som under juni månads kalvmärkning då lilla Maja blev moderlös.
Tog mammaledigt
– Majas mamma var skadad, vajan hade troligen blivit riven av ett rovdjur och man tvingades avliva henne. Om ingen skulle ta sig an den 4-5 veckor gamla kalven fanns ingen annan lösning än att avliva den också, den var för liten för att klara sig själv och skulle bara gått runt och ropat efter sin mamma. Därför ropade samerna på mig, de visste att jag aldrig skulle låta renkalven dö.
Ann-Sofie tog mammaledig från jobbet och ställde in sig på en sommar hemma i Hednoret.
– Det var som att få en liten bebis. Hon skulle ha mat väldigt ofta, normalt diar kalvarna en deciliter åt gången från sin mamma. Nu fick Maja lammnäring istället och hon tydde sig till mig på en gång. Hon började ropa efter mig precis som kalvar gör när de ser sin mamma.
Upptas i flocken före jul
Normalt hänger kalvarna med sin mamma fram till våren när det är dags för ny kalvning. Då stöter mamman ifrån sig fjolårskalven som får klara sig själv. På samma sätt blir det för kalven Maja som förhoppningsvis ska ty sig till de andra renarna och anpassa sig till ett liv i skogen nästa vår. Före jul kommer de vita renarna Kalle och Valle som vanligt hem till gården och på så vis får Maja en "inskolning" med flocken, innan det är dags att ge sig ut i världen.