Inte bara som konstnär och slöjdare utan också för att hon en gång i världen var med och startade Dálvadis-teatern tillsammans med kusinen Harriet Nordlund – den första fria teatergruppen i Sápmi.
För 20 år sedan beslutade hon sig för att hoppa av ekorrhjulet och flyttade hem till Parinjarka utanför Porjus, egentligen för att ta hand om sina åldrande föräldrar. Men hon blev kvar tillsammans med sina renar och det är Maj Doris Rimpis liv i Parinjarka filmduon Jimmy Sundin och Jon Blåhed skildrat i dokumentärfilmen ”Maj Doris”.
Under fem månader får tittaren följa Maj Doris och hennes sysslor på gården fram till renarna släpps ut på fjället och hon själv kan unna sig en semester till Puerto Rico. Då skriver vi majmånad. Men merparten av filmens dryga timme handlar om Maj Doris vardag.
Långa tagningar och vackra bilder i ett fruset vinterlandskap där Maj Doris dagar fylls av snöskottning och utfodring av renar där mycken möda går åt till att rensa den köpta laven från tallbarr.
Hon lyssnar på radion. Hon röker en cigarett. Hon skottar ett tak. Hon tittar ut över Stora Luleälven och tar hjälp av Masood, flykting från Afghanistan som nyligen fått upphållstillstånd, för att hinna med att producera och färdigställa en konstutställning. Maj
Doris Rimpi är 74 år och det stillsamma men också strävsamma livet i Parinjarka sätts i en kortare filmsekvens i bjärt kontrast när hon åker till Trondheim där hon hyllas och prisas. Dessutom bryts vardagslunken av två poetiska och politiska sekvenser. Maj Doris Rimpi är bekymrad över framtiden, naturen och hennes folk.
Avsaknaden av speaker ställer stora krav på bildberättandet. Och visst detta är en formstark debut. Tyvärr för lång och i till viss del avsaknad av djup även om humorn är en uppskattad ingrediens. Porträttet fylls till stora delar av göranden eller stilla tagningar där Maj Doris lyssnar på radion eller röker när hon inte rensar lav eller utfodrar renar. Det händer kort sagt inte så mycket och när berättelsen går i loop och man förväntar sig ett slut för femte gången, tryter uppmärksamheten. Det är synd på ett annars mycket ömsint porträtt av en kvinna med en alldeles särskild vardag och ett budskap till framtiden.