– Länsstyrelsen letar hjulspår efter fyrhjulingar men struntar i den riktiga naturförstörelsen. Vi förstår att allt inte går att återställa men något måste gå att göra. Rensa bäckar och sjöbotten exempelvis, säger Henry Jakobsson, talesperson för byalaget.
Han är född 1939 och uppvuxen i Högträsk, nära Messaure. Sju år tidigare hade katastrofen som för evigt påverkat bygden inträffat.
– Även om jag inte var med så har jag ju sett vilka förändringar det lett till.
Dessutom har han dokumenterat dramat i sin bok "Bygdens historia – Högträsk genom tiderna", som kom ut 2010.
– Jag började på boken 2004 när jag blev pensionär. Det var generationen före mig som jag intervjuade. Jag var ute i sista stund. Många hann gå bort medan boken skrevs.
Det ödesdigra dammprojektet pågick mellan 1929 och 1932. Tanken var att använda sjön Auvakojaur som vattenreservoar och förbättra flottningen i Råneälven. Sjön dämdes med en damm och dammlucka i västra änden och en dammlucka i östra änden. En kanal grävdes i östra änden, som skulle förbinda sjön med först Smailiebäcken och sedan Aimobäcken som i sin tur rinner ut i Råneälven.
– Projektet genomfördes av dåvarande Arbetsmarknadskommissionen. Kanalen grävdes för hand, spadtag för spadtag, säger Henry Jakobsson.
Den stora premiärdagen inföll den 31 maj 1932. Folk hade samlats för att bevittna när dammluckan i östra änden skulle öppnas. Men det blev fiasko.
– Det kom bara lite vatten. Kanalen var fel avvägd. Den var för grunt grävd, säger Henry Jakobsson.
Dammluckan stängdes för att kanalen skulle förbättras. Vid 19-tiden på kvällen brast i stället dammen i västra änden.
– Den var dåligt byggd. Gjord med spador, spett, skottkärror. Tätad vintertid med jord, sten och torv. Det var vårflod och den höll inte för vattenmassornas tryck.
I sista stund lyckades folk vid sjön rädda sig upp i högre terräng. Enorma vattenmängder skar upp den gamla bäckfåran. En kanjon med 50 meters djup och 300 meters bredd öppnade sig. Med ett öronbedövande dån störtade vattnet mot den lägre liggande Högträsk by. Vattnet slet med sig allt i dess väg; skog, grus, stora stenar och tog dessutom med sig vattnet från fem mindre sjöar på vägen.
Via bud fick Högträskborna reda på att vattnet forsade mot byn och sjön Allakjaur, som också kallas Högträsksjön. Sjön var fortfarande isbelagd och vattnet steg snabbt. Närliggande hölador, hässjor och broar spolades bort. Bostadshus och ladugårdar var i stor fara.
Men räddningen kom när vattnet skar upp den lilla naturliga bäcken mellan Allakjaur och Seitaure, och bildade en hundra meter bred och tio meter djup fåra som såg till att vattenmassorna fortsatte ned till Seitaure. Där bildades en arkipelag av öar bestående av skog, jord och bråte. Vattnet forsade vidare ned till Kaltisjaur och via Kaltisbäcken till Luleälven, där massorna en tid dämde upp hela älven.
Den totala sträckan från Auvakojaur till Luleälven är cirka 12 kilometer.
– Ersättningen för skadorna bedömdes som måttliga. Två hemman tillhörande Algot Vennström och Alfred Jakobsson ansågs ha förstörts. För det betalades totalt 17 000 kronor ut, säger Henry Jakobsson.
Av Auvakojaur blev två mindre sjöar åtskilda av en grusbank kvar, och Allakjaur tömdes till hälften. Allakjaur, Seitaure och Kaltisjaur är i dag sjöar som håller på att växa igen. Träd och bråte ligger på botten, som förslammats.
– Det här var sjöar med grusbotten och klart vatten. Det var fint fiske efter sik och siklöja. I bäckarna fanns öring. Nu finns en del sik kvar, men mest är det gädda, harr, abborre och mört som minskat.
En onsdag i mitten av juni, 86 år och två veckor efter katastrofen, besöker vi trakten tillsammans med Henry Jakobsson. Vi börjar vid Seitaure, som redan i början av sommaren är rejält igenvuxen av fräken. Längre ut syns stora gräsöar.
– Seitaure och Kaltissjön är snart bara träsk. Efter midsommar är det så mycket alger att det inte går att fiska längre.
Vi letar oss upp till Allakjaurbäcken, även kallad Kvarnbäcken, som rinner in i Seitaure från Allakjaur. En bäck med massor av bråte och några större sel. Henry pekar mot sluttningarna som omger den grunda fåran.
– Här uppe gick vattenmassorna. Och där stod en kvarn som spolades bort av vattenmassorna. Den här bäcken kunde varit ett fint öringvatten. Den borde iordningställas med lekbottnar.
Vi åker vidare. Kommer till Högträsk och platsen där bäcken börjar i Allakjaur. Här är platsen för gårdshuset och ladugården som höll på att spolas bort av vattenmassorna.
– Det här är en annan ladugård men den är byggd på samma plats, säger Henry.
– Förut drog man not i den här sjön. Det händer inte längre. Jag har själv fastnat med näten i gamla träd. Vattenytan är fem meter lägre nu än före dammhaveriet.
I närheten finns några övervuxna ängar.
– Det här är det enda bra som kom med katastrofen. Byborna här fick bördig mark att odla. Tidigare hade de mest ägnat sig åt myrslåtter.
Vi ska ta oss till den gamla dammluckan i Auvakojaur och kör efter vägen mot Murjek.
– Nu är vi på gammal sjöbotten, konstaterar Henry Jakobsson.
Vi viker av, tar senare en gångstig och når dammluckan och den handgrävda kanalen. Bygget är stadd i förfall och kanalen halvt igenvuxen.
– Byaföreningen brukar ordna utflykter hit. Vi bjuder på fika.
Henry Jakobsson tar oss slutligen till grusbanken som går tvärs igenom Auvakojaur. Där får man perspektiv på katastrofen. Banken är 8–10 meter ovan vattenytan och bevuxen med gran och björk.
– Det här var nog en grynna där siken lekte förr. Du vet sjön var gode djup. De hade lodat och mätt upp 30 meters djup. Jämfört med det är det bara två pölar kvar, men det sägs att det är fint abborrfiske.
Henry Jakobsson har skrivit till länsstyrelsen med kravet om återställningsarbete. Han är bestämd med sin åsikt.
– Det är en fin bygd och den ska inte förfalla på grund av miljöförstöring som staten gjort sig skyldig till.
På länsstyrelsen har vattenhandläggare Ingemar Perä fått ärendet på sitt bord.
– Jag måste erkänna att jag inte känner till den här historien. Men jag vet att ett antal händelser kopplat till flottningen inträffat. Vilka möjligheter det finns till återställning vill jag inte uttala mig om nu. Jag ska samla information och återkommer till hösten, säger Perä.