Genuint hjärtskärande

Hela fyra Norrbottensproducerade plattor såg dagens ljus i onsdags.

Bland dess finns tre hyllade debuter och dessutom ett singelsläpp.

- Jag nästan drabbas av panik, skriver Duo nöjes recensent om Luleåbandet Könsförrädares efterlängtade förstlingsverk.

26 september 2013 09:50

När jag under förra veckan gav det här albumet ett premiärvarv i spelaren, visste jag nog inte riktigt vad jag gett mig in på. Könsförrädares debut i skivform är nämligen så känsloladdad att jag nästan drabbas av panik. Inte för att den är särskilt dramatisk på något sätt, framför allt inte i det musikaliska, men ack så genuint hjärtskärande. Jag vet så väl hur erfaret det här unga Luleåbandet redan är, och hur länge man har slipat på detta första släpp. Det räcker med att se dem på scen, något jag gjorde för första gången under 2009, för att bli nyfiken. Vilka är dessa personer, vad driver och inspirerar dem, och hur bestämde man sig för ett albumnamn som hade passat lika bra åt Raubtier? Själv har jag ingen aning.

Syrlig samhällskritik finns såklart där hela vägen igenom. Främst rent normkritisk sådan, enligt vad jag kan höra. Stora delar av deras texter präglas av missnöje och uppgivenhet, något som i allra högsta grad drabbar lyssnaren. Rösterna som bär fram allt detta tillhör Janinne Sandström Oja och Alina Björkén, som bägge två har väldigt inlevelsefulla stämmor. Här och där verkar de sjunga med något högre eller lägre toner än vad deras röster kan ta på ett bekvämt sätt, men det känns (till min egen förvåning) inte som att det är till musikens nackdel. Snarare tvärtom, då det bidrar till det milt förbannade uttrycket som det hela har. Vad som faktiskt sjungs kan man dyka rätt djupt in i, om man bara vill. Själv litar jag blint på dessa sångerskor, vad de än skulle få för sig att sjunga om.

Där sången tystnar tar ofta diskreta men snillrika melodier vid. I Finger on the trigger, exempelvis, där repetitiva och diffusa partier under verserna varvas med löjligt snygga riff och den bästa refrängen jag hört på länge. För att inte tala om Death to stories, vars intro och avslutande parti också hör till skivans bästa stunder. Här hörs särskilt tydligt att Mattias Alkberg, som enligt pressreleasen försökt skapa en "fet och bredbent" ljudbild åt bandet, faktiskt har ett finger med i spelet. Produktionen är helt oklanderlig.

Ändå tror jag inte riktigt att Könsförrädare är framme ännu. Det här är ett band som bör lyftas fram, hyllas och litas på. De bör ges utrymme till att växa lite till. För det kommer de att göra, var så säkra. Under tiden hinner jag lyssna igenom Curse all law några varv till.

Samtliga skivsläpp

Musik/Rock

KÖNSFÖRRÄDARE

"Curse all law"

(Teg Publishing)

Betyg: 4

Könsförrädare - Curse all law (debut, Luleå)

The Glorias - Reaching for eternity (debut, Boden)

Fagervall Björkenvall - The silence (debut, Övertorneå/Kiruna)

Bourbon boys - Hail to the chief (andra albumet, Haparanda)

Kalle Gracias - Drömmen (singel, Piteå)

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!