Ställer frågan om äkthet på sin spets

Ikväll öppnas Lisa Vipolas utställning Äkta sameslöjd på Galleri Syster i Luleå. Äkta sameslöjd av imitationsskinn, cernitlera, syntetisk tråd, ståltråd, filttyg och glaspärlor.

15 mars 2013 06:00

Det kan verka som en provokation. Men det är inte hennes avsikt.

- Jag tycker jag har rätt att göra vad jag vill och precis hur jag vill. Det är ju konst - det är inga farligheter!

Hon står vid ett bord i hörnet av galleriet och klipper i imitationsskinnet. Det ingår i själva konstkonceptet - en kommentar till frågeställningen om vad som är äkta och oäkta, förklarar hon. Är det inte sameslöjd om det ser ut som sameslöjd?

Därutöver finns det också ett helt annat skäl.

- Jag är vegetarian. Jag förstår inte grejen med att man säger att man värnar om renarna och sedan äter upp dem.

Den samiska kulturen har länge fascinerat henne och hon känner att hon alltid stått samerna nära. Hennes intresse har bara vuxit med tiden tills hon slutligen blivit helt besatt av allt samiskt. Hon började lära sig sameslöjd, gick en språkkurs och sydde sin egen kolt. I dag ser hon sig själv som en same.

- Är man född i Iran och vill bli svensk ska man kunna bli det. Är man född som man och vill bli kvinna ska man få det. Och är man född svensk och vill bli same ska det också vara möjligt.

Hon är uppvuxen i Jukkasjärvi, närmare bestämt på Nybyggarvägen. Bakom huset låg den stora skogen. De närmsta grannarna var alla samiska familjer. Lisa Vipola gick hos en dagmamma tillsammans med enbart samiska barn och lärde sig i förskoleåldern att prata samiska.

Nära naturen
Hennes mamma är bildlärare och uppmuntrade henne att jobba kreativt. Hennes pappa sa att hon kunde bli och göra vad hon ville.

Båda lärde henne att leva nära naturen och uppskatta den.

Lisa Vipola drogs tidigt till konsten, men tyckte även om att spela teater. När hon hade gått ut gymnasiet och började läsa olika förberedande konstutbildningar mötte hon begreppet performancekonst och pusselbitarna föll på plats. I den hade hon nytta både av konsten och teatern.

Under tio år bodde hon i södra Sverige och då upptäckte hon vilken exotisk bild det finns av norrlänningar söderut.

- Jag råkade själv ut för kommentarer till exempel om min dialekt. Och jag kände mer och mer att min identitet finns i Lappland.

Samtidigt växte det fram en förståelse för den ständiga exotisering och romantisering som samerna utsätts för. Hon tyckte hon kunde se frågan både ur ett inifrånperspektiv och ett ickesamiskt perspektiv.

Förståelsen blev ännu starkare när hon blev ombedd att ställa upp i en dokumentärfilm. Filmen handlade om hennes ursprung, konstnärskap och MS-sjukdom. Upplevelsen gav en dålig eftersmak.

- Jag kände mig exploaterad.

Hon började mer och mer identifiera sig med samerna som blev till ett huvudtema i hennes konst. Framförallt har hon arbetat med performativ och dokumentär video med fokus på exotifieringen och exploateringen av samer.

Nya frågeställningar
Nu har hon tagit det ett steg till. Hon har alltid känt sig som en same och i dag säger hon rent ut att hon är det - något som har lett till helt nya frågeställningar.

- Det finns ju en debatt om definitionen. Är det blodet, språket, var man bor eller om man är renskötare som avgör? Jag tycker det är ett förlegat sätt att se på saken.

Men att hennes konst skulle vara en provaktion? Nej, så vill hon inte beskriva det.

- Det finns en konflikt och jag tycker det är intressant att belysa den.

Ålder: 31.

Bor: Umeå.

Gör: Studerar vid Umeå konsthögskola.

Familj: Yngre systern Lotta, mamma Karin, pappa Yngve.

Har tidigare ställt ut: På The Crypt i Stockholm, Galleri Rörelsen, Umeå, Galleri Maskinen, Umeå samt Kiruna Stadshus.

Aktuell: Med utställningen Äkta sameslöjd på Galleri Syster, Luleå.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ulrika Vallgårda