När skrivandet upphör att vara en plåga

Knausgårds femma, det är en 600-sidig övning i att få två bilder att passa samman.

1 oktober 2012 06:00

Det är författaren och jaget och ingen trivs med den andre, författaren svettas och står i, jaget super och våndas i sedvanlig sturm-und-drang. Men först mycket sent i boken ska de två mötas.

Stämningen är annorlunda i denna femte del. Äntligen får mildheten hos Karl Oves moder lite kontur, hon tar gestalt, ja de flesta tar faktiskt gestalt som ganska goda människor, och det är försonande, och överraskande.

Den verkliga katastrofen är nog Skrivarkonstakademin, den högskoleutbildning i författeri där Knausgård försöker skola sig, och som beskrivs i all sin plågsamma egocentricitet, ett kotteri skyddat av litterära taggtrådar. En ganska löjlig institution. Men befolkad av en fin parad av det kommande litterära Norge, allt för den som uppskattar namedropping.

Och så ett porträtt av litteratören som valp naturligtvis, tyvärr med ännu sämre ölsinne än förr, men lika hänsynslöst självutlämnande, han tycks skriva romanen med hela existensen som insats, det är ibland utmattande. I staden Bergen råder en slags medeltida brokighet, det är krogar, flickor, fester, regn, mentalsjukhus, råttor under vasken, popband och galningar och genier i sällsam förening. Drömkvinnor kommer och går, men bildsköne Karl Ove har svårt med passformen även i de bilderna, ända tills han träffar Tonje. Den kärlekssagan tillhör det absolut vackraste jag läst i ämnet "förälskelsens fenomenologi". Ingenting att tillägga för alla som någon gång varit där, det är som en helig grundtext. Och självklart är den också sorgsen och slutar i skilsmässa.

Försoning utåt, men inåt härskar demonerna, över spriten, erotiken, skrivandet, alla som är mer begåvade, alla som debuterat med strålande kritik, Bergen, pengarna, festerna. Karl Ove tar för mycket av allt och piskar sig tillintetgjord med självförakt. Scenen när han slungar ett glas mot broderns ögon är fruktansvärd. Men skriver gör han och så kommer det till slut - undret. Skrivandet upphör att vara plåga, det flyger, det bär, han uppnår det där underbara tillståndet som ingen skrivarakademi i världen kan åstadkomma, när texten börjar skimra av liv.

Om det är romantikens bild av författaren? Jo absolut, magikern som både skapar och förintar skärseldar för att bli just Författare? Jovisst, det är törnen på hans stig och prövningar i övermått. Men när han tillsist lyckats, och boken är nästan slut, är det som att hela romanen, äntligen, för första gången på tusentals sidor, lyfter på huvudet, möter läsarens blick och ler.

Det är ett storartat ljust ögonblick. Strax därefter,
33 år gammal, lämnar han Bergen med tåg destination Stockholm.

Ny bok

Karl Ove Knausgård

Min kamp, del 5

Översättning: Rebecca Alsberg

Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!