Omskakande mästerverk

Bara en bit in i det inledande titelspåret Svag doft av skymning, på Peter LeMarcs just i dag lanserade nya skiva, ertappar jag mig själv med att sitta där och lyssna. Med ögonen fulla av tårar.

26 september 2012 06:00

Och tillståndet forsätter även i flera av låtarna. Memphis i himlen. Bästa stunden på dan. Gråta som en karl. Våra bästa dar. Min kyrka. En sång som ingen radio spelar. På mitt hjärtas torg. Har någon sett till Douglas? Regn mot ett frostigt tak. Den nakna sanningen.

Tja, det var ju alla elva låtarna det. Elva melankoliska och omskakande mästerverk. Varenda en av dem.

Helt omöjliga att värja sig mot eller att ens försöka blinka bort tårarna från.

Det vilar ett precist anpassat sjok av påtagligt överfallande och kompakt närvarande sorg, men även av resignerat slutgiltig acceptans, över hela innehållet på Peter LeMarcs nya skiva och även över hela hans, mycket nakna, röst.

Inte med ett ord nämns eller berörs ord som "död" eller "cancer". Peter LeMarc lever (och ja: denna klyscha måste faktiskt användas här) bokstavligen i dödens väntrum. I december 2009 meddelades han diagnosen att inne i hans kropp härjade en aggressiv cancertumör.

I det ögonblicket kände han det som "en svag doft av skymning" och skrev ner den raden, som senare blev titeln både på en sång och på hans första album med nyskrivet material, på fem år.

Några av raderna ur den sången lyder så här:

"Svag doft av skymning/en osynlig hinna/mellan det här och det där."

För Peter LeMarc existerar inte numera risken att "dö någon gång" utan i stället något betydligt mera konkret: livet kan faktiskt riskera att vara över för honom. Inom en snar framtid.

Och hur hanterar man då detta fullkomliga katastrof-scenario? LeMarc har bland annat valt den mänskligt angelägna terapiform som dessa elva sånger innebär, där han omges av ett dämpat komp där den i vanlig ordning subtilt extraordinäre ex-Luleå-gitarristen Ola Gustafsson bland andra finns med.

Plattan snuddar aldrig ens flyktigt vid begrepp som patetik eller banalitet. I stället går den in mot företeelser som allmängiltighet och medmänsklighet.

Det mest privata blir det mest allmänna. Med stor självklarhet. Och tröst är en realitet. Och behövs.

Peter LeMarcs cancer är behandlad men ännu återstår sju och ett halvt år av regelbundna kontroller, innan han kan beskriva sig som fullständigt frisk och befriad från den djävulskt lömska sjukdomen.

I den allra sista låten; Den nakna sanningen, låter det bland annat så här:

"Du kan blunda hårt, vägra att se/men ibland är det bara så här det är/Den nakna sanningen hittar alltid hit igen/Den nakna sanningen/Du måste lära dig att bära den."

Men trots allt: ännu så länge fortsätter ändå äventyret.

Fast; vem vet för hur länge?

Musik

Svag doft av skymning

Peter LeMarc

RCA/Sony

Betyg: 4

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Rolf Nilsén