Våldets verklighet på 90 minuter

Det dröjde en stund innan minnet av honom kom tillbaka.

Michael, 4 år.

Det var sommaren 1990, vid sjön Tjegelvas i Arjeplogs kommun. En familj som hade flackat runt i Sverige och slagit sig ner i vildmarken.

16 april 2012 06:00

Och det stiger upp till ytan igen, rubrikerna, löpsedlarna från den sommaren, de fasansfulla nyckelorden: fastbunden vid ett träd, utlämnad åt myggen. Munnen förtejpad för att han inte skulle skrika, tvångsmatningen, slagen, sparkarna. En fyraåring som misshandlades så grovt av sin styvfar att han slutligen dog av skadorna, en mamma som inte grep in och försvarade, som också slog.

Över 20 år senare finns bara platsen kvar. Ingen har rört något. Ingen kan ha vistats där, allt är lämnat exakt som det var. Stängerna till vindskyddet står kvar, där är eldstaden, trädet där han var bunden, stenen där han satt, sjön där hans fyraåriga huvud trycktes ner, vattnet så outhärdligt stilla och glömskt.

Konstnären Marianne Lindberg De Geer läste om fallet då, 1990, och begärde ut domen mot föräldrarna från Piteå tingsrätt. Trots att hon hade arbetat många år i psykiatrin klarade hon inte av att läsa den till slut. När hon många år senare återfann den i hyllan, året då Michael skulle ha fyllt 25, skämdes hon. En känsla av svek. Att inte ens orka läsa, i relation till att Michael tvingades leva detta.

Så hon satte sin man, Carl-Johan De Geer, att med utmärkt och saklig berättarröst läsa in hela domen på band, en exakt 90 minuter lång, ohyggligt detaljerad text.

Det är den som nu, över 20 år senare, fyller luften i en biosalong på Moderna Museet i Stockholm.

Och framför ögonen: platsen. Smärtan som inte går att undkomma.

Marianne Lindberg De Geer fick kontakt med fotografen Stefan Holm, som med hjälp av en renägare från trakten, Anna-Maria Kuhmunen, lyckades hitta platsen. Tidigt på morgonen den 29 juni förra året, på årsdagen av Michaels död, ställde han upp kameran och lät den rulla, ett fåtal vinklar, hela dagen.

Först är det bara träd och stenar man ser, lämningarna efter några människor som passerat, men bit för bit fylls bilderna av allt det som hände där en gång. De olika versionerna, mamman och styvfadern som ljuger och bagatelliserar, obduktionens obönhörliga fakta.

90 minuter. Det är nästan overkligt efteråt, att vi har kunnat lyssna så länge, att det var möjligt att ta till sig.

Efteråt: total stumhet. Vad finns det att säga? Hur reser man sig ur biostolen?

Och ändå, man gör det till slut. Man tvingar sig att tänka: hur ser jag om det händer igen, framför mina ögon i verkligheten, vad gör jag?

Fler frågor, de hopas: varför tar vi till oss liknande övervåld i fiktionen, men slår bort det när det är verklighet, hjälper oss fiktionen att uthärda det verkliga, eller bara fly det?

Och ett av svaren: när det är på låtsas behöver vi inte känna Michaels verkliga smärta. När det är på riktigt måste vi, annars är vi inte längre mänskliga.

Konst

Dom DB237, Piteå tingsrätt
Videoinstallation av Marianne Lindberg De Geer
Foto: Stefan Holm
Ljuddesign: Jan Alvermark
Speaker: Carl-Johan De Geer
(Moderna Museet, Stockholm 14 april–2 maj)

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!