Magnifikt Wilko!

Risken är nog överhängande stor att detta kan ha varit den allra roligaste, mest spektakulära och förkrossande effektiva spelning, som alltid lika hedervärda och kvalitetsmedvetna Svartöns Blues någonsin har arrangerat.

4 mars 2012 06:00

Snart 65-årige före detta Dr. Feelgood-gitarristen Wilko Johnson med sina två vapendagare, basisten Norman Watt Roy och trummisen Dylan Howe (bägge med ett förflutet i Ian Durys Blockheads), behärskade restaurangscenen i Kulturens hus fullständigt i fredags och bjöd oavbrutet på (inte minst) visuella oförglömligheter i en och en halv timme.

Jag har både sett och mött (mera om detta senare) Wilko Johnson förr och han tycks förvisso vara modellerad av oförstörbart rock’n’roll virke.

På scenen ger han intryck av att vara kopplad till en maskin som regelbundet ger honom elchocker. Han har en väldigt lång gitarrsladd och rör sig obehindrat över scenen, som en trippelkorsning av Chuck Berrys duck walk, Michael Jacksons moon walk och AC/DC:s Angus Youngs frekventa sceniska vansinne.

Det Wilko Johnson sysselsätter sig med, och på ett ingenting mindre än ett lustfyllt liderligt vis praktiserar, är fullständigt hotfulla attacker och överfall med sin gitarr, som han ibland förvandlar till en kulspruta och riktar mot publiken, samtidigt som han frambringar ljudet av en sådan.

Han glider alltså fram; ser livsfarligt mordisk ut; och skjuter ut gitarrsplitter av sånt som Back in the night, Roxette, She does it right och annat stoff från Dr. Feelgoods första fyra album, i begynnelsen av 70-talet (därefter blev han utkickad ur bandet).

Norman Watt Roy, av indisk härkomst och lika mycket en rockens wild man som Wilko, hänger ledigt på och det gör den hårtslående trummisen Dylan Howe också.

Det blir en show av mycket expansiva proportioner och publiken är syn- och hörbarligen väldigt nöjda, men kunde ändå ha varit större.

Med först Louise Hoffsten (som jag rapporterade om i lördagens N-K) och en stund därefter Wilko Johnson är det ju inte seriöst att gnälla över fredagskvällens utbud. Blytung kvalitetsunderhållning av skyhög klass.

När jag och fotografen Andreas slussas in i ett omklädningsrum för att träffa bandet, en stund före spelstarten, blir det liksom ännu en dimension som adderas till kvällen.

Wilko Johnson är nämligen fascinerad över det faktum att vi faktiskt har träffats en gång tidigare. Det var sommaren 1985, på Vallsbergets rockfestival utanför Piteå. 27 år sedan. Han kommer ihåg att han var "someplace up north" men (givetvis inte) att vi träffades. Han har spelat i genomsnitt 200 gig per år sedan dess, så det är inte så underligt

- Man, om vi träffas igen om ytterligare 25 år, lovar jag att ge dig 1.000 pund! utbrister Wilko hjärtligt. Hyggligt av honom, men föga troligt - då skulle han vara 90 år och undertecknad en pigg 82-åring. Glöm det.

Egentligen heter han John Wilkinson och gitarrfirman Fender kommer i april att presentera en ny modell, döpt efter honom.

Samma månad kommer också hans självbiografi, Lookin’ back at me, och han fortsätter också med sin roll som tystlåten bödel i tv-serien The game of thrones.

- Jag har blivit en riktig renässansmänniska, skrockar Wilko gott.

- Men jag visste ingenting om fantasy förrän jag erbjöds tv-rollen. Jag läser mycket men helst, om du ursäktar, seriösa böcker. Som Shakespeare. Tur förresten att min karaktär i tv-serien inte har någon tunga och alltså är stum. Jag behöver inget manus. Det räcker med att jag ser farlig ut ...

Wilko Johnson kommer från Helsingfors till Luleå och härifrån åker han direkt hem till England - och ännu en turné.

Favoritgitarristerna inkluderar Mick Green, från The Pirates, och John Lee Hooker. Plus den oförliknelige Bo Diddley.

- Första skivan jag köpte var Hit the road, Jack med Ray Charles. Jag har den till och med kvar. Någonstans.

Sedan säger Wilko och hans mannar hej och med tillägget "vi ses om 25 år!" går han flinande ut genom logedörren.

Tja, vem vet?

Musik

Wilko Johnson

Kulturens hus/
Restaurangscenen

Fredag 2/3

Betyg: 5

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!