Svar på debattartikel från LRF som publicerades i Kuriren den 24 januari.
Mänskligheten har bara en jord, och dess natur är för alla. Därför finns det internationella konventioner och avtal som världssamfundet och Sverige kommit överens om.
I sitt svar till oss berättar inte Lindfors och Lindström, ordförande i LRF Norrbotten respektive Västerbotten, på om de accepterar Riokonventionen och Nagoyaavtalet, som träffats för att rädda jordens biologiska mångfald. Deras angrepp på Naturskyddsföreningen leder oss till slutsatsen att de inte respekterar dessa internationella överenskommelser.
De accepterar inte heller Århuskonventionen, som stadgar att miljöorganisationer har talerätt. De respekterar inte heller de svenska miljömål som satts upp för att rädda "ett rikt växt- och djurliv" och "levande skogar".
Dessa internationella överenskommelser och nationella miljömål kan inte Naturskyddsföreningen ta åt sig äran av, men vi är angelägna om att de fullföljs. De har tillkommit för att forskning, både internationellt och i Sverige, påvisat att den biologiska mångfalden är allvarligt hotad, och att skogarna fragmenteras och utarmas som ekosystem.
Allemansrätten är ett annat exempel på hur man inom LRF driver ett särintresse. I Sverige får vi alla av hävd röra oss utan hinder i skog och mark. Det ger oss ett rikt och friskt liv av naturupplevelser, friluftsliv, bärplockning etcetera.
Vi vet inte hur mycket inskränkningar i allemansrätten som LRF eftersträvar, men vi är oroade. En av de drivande i frågan säger i SvD: "Så fort du tar ett kliv in på mark- eller skogsägarens lagfarna mark, påbörjar du ett lagbrott mot densamma."
Om LRF:s ledning står för denna syn på internationella avtal och allemansrätten så har svenska folket all anledning att oroa sig.