Nu ska Morjärvmannen äntligen få upprättelse

Den spionanklagade Sanfrid Erikssons änka ger ut bok om Säpos trakasserier.

2 juli 2011 06:00

Av 70-talets spionaffär blev det bara pannkaka - så skrev Kuriren när Sanfrid Eriksson, den så kallade Morjärvmannen, släpptes ur häktet i juletid 1976, efter att ha suttit fängslad i över en månads tid misstänkt för spioneri. Åklagaren kunde inte binda Sanfrid Eriksson vid något brott, vare sig för att ha spionerat åt främmande makt eller för att ha inhämtat försvarshemligheter för egen del, och de sönderfallande anklagelserna visade sig bottna i en smet av rysskräck, byskvaller och en god portion missriktat skämtlynne.

Nu har Sanfrid Erikssons änka, Karin Eriksson, skrivit en bok om de trakasserier som Säpo utsatte honom för, och som fick konsekvenser för hela familjen.

- Han var ju förföljd en tredjedel av sitt vuxna liv så det var ingen trevlig historia vi gick igenom, säger hon.

Oförvitlig medborgare
Sanfrid Eriksson, bördig från Hedensbyn utanför Överkalix, bosatt i Morjärv, var en oförvitlig medborgare, anställd som intervjuare vid Statistiska centralbyrån, men han hade obegripligt många sedlar i börsen och tyckte dessutom om att se sig om i världen och efter att ha besökt Sovjetunionen
i slutet av 50-talet fick han Säpos ögon på sig. Polismän kom till byn och förhörde sig om den misstänkte spionens förehavanden vilket startade en hämningslös rykteskarusell i bygden.

Sanfrid Eriksson märkte ju av poliserna som skuggade honom men när han konfronterade dem sprang de till skogs eller beskyllde honom för förföljelsemani. Det väckte Sanfrid Erikssons ilska och därför började han driva och spexa med Säpo; han låtsades vara intresserad av Kalixlinjen och med anteckningsblock och penna i högsta hugg frågade han ut militär personal om försvarsanläggningarnas bestyckning.

Att han som spion betraktad var kvalificerat ohemlig för att inte säga klantig minskade inte Säpos intresse för honom och den 21 november 1976 stövlade tio polismän in i hans hus, spikade fanérskivor för fönstren och vände upp och ner på bohaget i jakt på spiondokument. Bland annat fick de med sig en Sverigekarta med Nils Holgersson på och en förbandsväska från Röda korset.

Hämningslöst byskvaller
Karin Eriksson minns dagen då hennes make blev gripen. Hon arbetade som lärare i Råneå och när hon skulle fara hem stod hon och skrapade rutorna på bilen.

-  När jag vänder mig om står där två män i rock och hatt. En av poliserna som var lång och jag har för mig att han hette Westerberg, han tog min hand och höll den rakt opp så här, jag vet inte om det var avsiktligt att han hade lärt sig pedagogiken när han skulle tala om det för mig. "Din man är anhållen för landsförräderi. Vad säger du om det", sade han väldigt skarpt. Ja, nog vill jag bara skratta åt det, sade jag.

Tidningarna föreställde sig inte ogärna att de hade med en ny Wennerström att göra och beskrev familjen Erikssons villa som en spioncentral. Lokalbefolkningen frågades ut och hämningslöst byskvaller hamnade på nyhetsplats - till någon hade han påstått att han smugglat diamanter
i bensintanken från Moskva, andra var övertygade om att han försålde knark.

Vad sade folk i byn när han satt häktad?

-  Vad de sade? Det sades ingenting. Vad jag kommer ihåg var det helt tyst. De stod som i klungor, kvinnor, och pratade, och om jag skulle ut och handla och kom i den där gruppen då bara skingrade de sig, det var så inne i Konsum och utanför Konsum, säger hon.

Ganska snart stod det klart att Säpo bitit sig i tummen, att det inte fanns någon grund för anklagelserna över huvud taget. Sanfrid Eriksson frikändes och efteråt prickades praktiskt taget varenda tidning som rapporterat om fallet.

Självutlämnande
Tillsammans med sin hustru började Sanfrid Eriksson att skriva en bok om händelserna men inte förrän nu, tjugo år efter hans död, har den kunnat slutföras, beroende på att Karin Eriksson inte fick tillgång till Säpos hemligstämplade papper förrän 2008. Då hade dokumenten hamnat hos Riksarkivet, en myndighet som håller offentlighetsprincipen i ära.

-  De skickade materialet och jag löste ut det på posten, åtta kilo i en kartong, säger Karin Eriksson.

De 2.000 sidorna var smärtsam läsning. Där framgick vilka i byn som skvallrat, eller uppträtt som "sagesmän". Så här berättar Karin Eriksson:

-  Jag grät när jag läste vissa passager, när jag insåg hur illa Sanfrid och familjen har behandlats. Nog har jag anat hur Säpo arbetade, men när jag såg det svart på vitt blev jag mycket upprörd. Materialet är mycket dissekerande och nedvärderande. Och genom att det hemliga materialet är mycket privat, och jag har svarat på detta, har boken blivit mycket självutlämnande, vilket jag har brottats med. Saker som jag helst har velat hålla för mig själv har jag tvingats gå ut med, eftersom det tas upp i det hemligstämplade materialet. Vi har helt enkelt varit tvingade att skriva en bok så att allt blir nyanserat och korrekt.

Nu hoppas hon att boken ska få folk att inse att Sverige haft en mörk historia, att Säpo använt sig av rena "Stasimetoder".

-  Det är viktigt att blotta rättsövergreppen. Kanske kan då de grövsta felstegen undvikas i framtiden.

Boken om Morjärvmannen och Säpo utkommer under nästa vecka.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!