Deckarschablonen med den ensamme, mer eller mindre alkoholiserade polisen, i tung skilsmässa, utan kontakt med barnen, men som hängiven trots stort motstånd från sina chefer till slut löser de svåraste brott, ibland med svåra men för honom själv har mer och mer försvunnit. Förr alltid en man, men på senare år även kvinnor i samma upplägg.
Men det har kommit andra ”måsten” på vägen. En svensk deckare ska helst ha en kvinnlig polis i fokus, minst en homosexuell och någon med utrikes påbrå i teamet samt brott som är flyktingrelaterade. Lovvärt, och några hanterar detta så att det lyfter historien, andra inte.
”True crime” är en form som kommit att bli mer bemärkt. En annorlunda form av detta är ”YB Södermalm – 140 tecken ur verkligheten” av Viktor Adolphson och Hans-Olov Kviberg. Den tunna boken innehåller tweets ur verkligheten som polisen Viktor Adolphson gjort under tjänsteutövning, utan att dock ge avslöjande detaljer. Det blir en bra ingång till den polisiära vardagen.
Men det är inte främst för vardag vi läser deckare, snarare för att slippa tänka på den. Så desto roligare när det dyker upp något som verkligen sticker ut från massan – dessutom utan att författaren satsat på alltmer spektakulära mord. Ovanligt nog är ”Svarta näckrosor” fransk. Författaren Michel Bussi är professor i geografi men har en sällsynt närvaro och spänst i språket, fint översatt av Christina Norrman. Berättelsen skildrar tar sin början i ett mord i Giverny, konstnären Claude Monets hemby. Bussi berättar i olika tidsplan utan att det blir krystat. Gradvis närmar de sig varandra och de tre kvinnorna i fokus blir tydligare. Det är en melankolisk berättelse som äter sig in i sinnet och stannar kvar. Och konstkunskaperna får man på köpet. Suveränt!
Mons Kallentoft har denna gång återigen släppt sin huvudperson Malin Fors i ”Se mig falla”. I stället är det den förre polisen Tim Blanck som förtvivlat söker sin dotter Emme som försvann på Mallorca som 16-åring. Han kan inte släppa det, långt efter att polisen slutat söka. Han försörjer sig privatdeckare under tiden och dras in i allt värre brott. Kallentoft skriver med sin allra bästa, feberheta prosa och det är omöjligt att släppa det hela. Inte minst skildrar han sorgen så att den verkligen vibrera dovt hela tiden.
Camilla Läckberg tillhör storsäljarna, numera inte bara i Sverige. Ingen ska ta ifrån henna att hon är en effektiv berättare. Och jag vill inte stämma in i kören av belackare. Men, tyvärr, ”En bur av guld” är starkt tyngd av schabloner, fast mer av arten medioker amerikansk tv-serie. Det handlar om den mycket begåvade men av någon anledning förtryckta Faye som hämnas på sin make när han vill skilja sig. Det är löst i konturerna och ganska segt.
Det lilla Island har inte bara Arnaldur Indriðason utan även en egen deckardrottning, Yrsa Sigurðardóttir. Hennes ”Arvet” är den första av en planerad serie och den ger en stark mersmak. Ett ovanligt par i huvudrollerna, barnpsykologen Freya och slitna polisen Huldar. Även här en mycket sorglig historia som går igen i flera generationer. Cecilia Sahlströms ”Pojken som försvann” har ett tema som påminner och hon lyckas utan att det blir fel få med mycket av de nya schablonerna jag listade ovan. Helena Kubicek Boye tar i ”Den ljusaste natten” avstamp i Säters rättspsykiatriska klinik i den svenskaste högtiden, midsommar i Dalarna, där en pedofil rymt samtidigt som en flicka rapporteras försvunnen. Habilt men inte så djuplodande.
Norske Geir Tangen fick ett rungande genombrott med ”Maestro”. Här följer han upp med ”Ett krossat hjärta”, inte illa den heller, men inte lika bra. Huvudpersonerna, polisen Lotte och journalisten Viljar, är mer spännande som personer än intrigen i övrigt. Det gäller även M J Arlidge i hans serie om polisen Helen Grace, den senaste ”Kurragömma”. Men en nagelbitare är det utan vidare.
Jag tycker själv att välskrivande Emelie Schepp ändå är lite överskattad. Hennes ”Broder Jakob” motsäger inte detta tyvärr, spännande men inte oumbärlig. Det är för mycket av osannolika premisser. Hon tävlar ändå inte i avdelningen ”hur ska vi göra så spektakulära mordskildringar vi bara kan”. Det gör däremot de brittiska författarna Daniel Cole och Ashley Dyer med ”Marionetten” respektive ”Ristat i hud”. Välskrivet, spännande men äckligt och emellanåt krystat.