Det mesta är vänt upp och ned i Norrdans nya uppsättning med namnet ”Carmen”. Ja, om en jämför med mer tidstrogna föreställningar grundade på Bizets opera från 1875 alltså. Men också annars – jag menar var finns Kirunas kolgruvor och när stängs bibliotek på grund av påssjuka? Texten, för även den mänskliga rösten medverkar, har dessutom både stor plats och lockar till skratt. Och en stor del av musiken är oväntat välbekant, taktfast och sångbar. Allt gjort med en finess som först kan dölja sig bland myckenheten av scenografi, kostym, ljud och ljus.
”Carmen” utspelar sig till största delen i ett bibliotek i en liten stad 1976 och dansarna gestaltar ett gäng ungdomar på väg in i puberten. Inte olik ett Twin Peaks, staden i teveserien från 1990-talet, där unga Laura Palmer med sitt dubbelliv fyllt av sex hittas död.
I Norrdans lilla stad är Carmen dock inte en återvändare, bara tilldelad rollen ”utanför”. Med sitt korta, bruna hår, en mörkare hy och en ensamstående mamma som en gång åkte till Spanien, kan sådant vara farligt. Så hon söker sig till biblioteket med hyllor fulla av stora, förbjudna känslor, bråd död och mycket dramatik.
Flickorna gillar henne inte och pojkarna, som än inte riktigt vet vad det är som händer med dem, försöker hitta sina nya kroppar. Lasse, dansad av Jakub Mędrzycki, blir dock en don José och upptäcker sin drift. Men inte heller i Norrdans ”Carmen” vill hon bli ägd. Däremot väljer hon att använda sin utstrålning till att nedlägga plågoandarna och sedan dra från stan. Huruvida det också är att förlora livet får vara osagt, men här dör inte Carmen med klyftan mellan brösten som ett utvik mot publiken. Det gör föreställningen särskilt intressant. Kanske är det rent av machismon som är dramats huvudperson?
Dansen återfinner vi också inte minst hos de manliga dansarna. Mędrzycki, oftast klädd i i träningsoverall, och Viktor Konvalinka gör en fantastisk duett i ett rum som förvandlat biblioteket till en tjurfäktningsarena. Men det är när hela ensemblen intar scenen som dansen tar mest plats. Då klarnar luften och vi får följa kropparnas språk i spelet om att få uppmärksamhet.
”Carmen” i Jo Strömgrens och Norrdans tappning är faktiskt lite som att åka karusell. Man blir lite yr av infallen och glad av att det är de andra, pojkarna och flickorna, och inte Carmen som får stå där med skammen. Men skam mindre än ömsesidig passion, handlar det lika fullt om. Även 150 år senare är ditt värde alltid relativt om du är annorlunda än gruppen.