Deras första produktion ger också mersmak; det är redan spännande men här finns potential till ett än mer unikt uttryck. I ”Birds” sammanför nämligen Fabian Wixe och Marie Wårell den klassiska balettens pardans med nycirkusens parakrobatik och låter dem klättra på varandra.
Till viss del har Wixe/Wårell använt en klassisk form med inledning, solon och ett avslut. Men de luckrar upp den. Inte minst genom att koreografin strävar efter ett jämställt uttryck. Båda aktörerna tar emot och ger tyngd och i vissa stunder, som när den betydligt kortare Wårell bär Wixe på sina hälsenor, kan detta se minst sagt vådligt ut.
Också helt nya partier tillförs. I ett av dem aviseras uppladdning inför hisnande akrobatik eller dans. Istället händer, precis som det ofta gör i ”Birds”, något oväntat.
Av titeln och det inledande samtalet om flyttfåglarnas liv ges ändå en vink om hur koreografin går att tolka. Och när de likadant klädda dansarna, inslingrade i varandra likt en tvåhövdad varelse, sedan blickar spanande ut över oss vet vi att vi är på väg. För alla som sett fågelsträck på himlen känns därför den diagonal som dominerar koreografin helt rätt.
På ett makalöst sätt har Maria Roos Palmklint, föreställningens utmärkta ljusdesigner, med sina liggande ljusramper också fångat det nordliga nattliga sommarljuset. Då när allt är i en annan verklighet och dit vi hela vintern längtar.
Men trots referenser till naturen utspelas ”Birds” ändå på många sätt i ett konstens landskap. Konsthallens mellanrum är därför ett utmärkt val av arena.