Sedan lägger han sig på golvet i mörkret. Och väntar.
Jag har en utpräglad förväntan av vad som kommer visas, hur jag kommer att ta emot det och vilka känslor som kommer väckas. Dansscenen i Sverige och Europa har flera stora namn, många stjärnor. Men genom den lilla plats som dansen ges, bredvid sina stora syskon teater och musik, är det stjärnor som lyser på få människors himlar.
Men så finns det Mats Ek. Och framförallt, Birgit Cullberg. Namn som bär dansen i alla scenkonstens rum, men också hemma hos de ännu inte frälsta. De som kanske inte besökt en teater eller fått växa upp nära scenen och dess magi.
Nästa gång dörren öppnas silar ljuset in på diagonalen och en av vår tids främsta dansare, Ana Laguna, skrider in. Det som sedan följer är en kort duett som bygger på rotfrukten Potatis, ett livsmedel som Mats Ek själv beskriver som oglamoröst och näringsrikt. Något som är en del av alla människors vardag.
Att se äldre kroppar på scenen är speciellt. Att se äldre kroppar som artikulerats genom dans hela sina liv, är magiskt.
Det är med exakthet som de rör sig över scenen, varje millimeter är utmätt. Både denna kvällens första duett, och den senare avslutande Memory, är full av Mats Eks karaktäristiska rörelser. Flexade fötter, tunga armar och dynamiska fraseringar. Hur kan något så gammalt kännas så modernt? Dessa rörelser som den vane Mats Ek publiken sett om och om igen i tiotals år, kommer här till liv mer än någonsin. Som ett livsmåtto som Laguna och Ek förmedlat på Sveriges alla dialekter och världens alla språk genom livet, som förädlats och blivit tydligare och tydligare för varje möte, delas nu i sin renaste form. Det är bara dansen, och livet.
Mellanakten, filmen "Gammal och Dörr", som Ek skapat med sin mamma Birgit Cullberg, ger en bild av en lekfull, levande och modern kvinna. Birgit, 85 år gammal, reser här genom livet och möter genom en dörr vinden, vattnet, mänskligheten och döden. Alla som har eller har haft någon i sin närhet med demens kan känna igen sig. Den gamla kroppen som plötsligt är befriad från vuxenlivets normer och fritt kan utforska sin nyfikenhet, blandas med otrygghet och misstro till omgivningen. Bilden av ett manskön som stryker längs hennes kropp upp över ansiktet är ett brilliant inslag som en symbol för den okontrollerade fantasin.
Ana Laguna bär den här kvällen utöver dansen även tiden i sin kropp. Att på samma scen, genom dansfilmen, få se henne dansa med både sin unga och sin nu belevade kropp vittnar om att så mycket av det som en gång var, fortfarande är aktuellt och jag hoppas Birgit kan se vad hon lämnat efter sig, inte bara i Ek och Laguna, utan till hela den levande dansscenen.