Linnea bytte Boden mot Buenos Aires
Solen har svårt att ta sig fram längs gatorna i centrala Buenos Aires. Först när den lyckats klättra över alla höga hustak väcker den Linnea Ruthström på första våningen. Då är morgonen långt framskriden och utanför fönstret myllrar storstaden av liv.– Jag är en nattmänniska och då är det lätt att trivas här i Buenos Aires. Det finns mycket mer nattliv än i Sverige, konstaterar Linnea, Bodentjejen som bor i den argentinska huvudstaden sedan fyra år tillbaka.
I gryningen lämnar de sista kroggästerna över stafettpinnen till
gatusopare, bagare, busschaufförer och tidningsbud och så rullar det på.
En ny dag föds utan att den föregående hinner dö ut.
– Jag älskar storstadskänslan i Buenos Aires och det sociala livet. Det händer så mycket, finns så mycket att göra. Det kulturella utbudet är enormt, med teaterföreställningar, festivaler och utställningar överallt, säger Linnea.
Staden verkar klippt och skuren för Linnea. Men det var ändå en slump som gjorde att hon hamnade här.
– Jag hade precis slutat gymnasiet i Boden och visste inte riktigt vad jag ville göra. Som så många andra svenska ungdomar, stod jag i valet och kvalet mellan att plugga vidare direkt eller resa
någonstans, säger Linnea som snart
fyller 23.
Gemensamt musikintresse
Året var 2004 och tillsammans med kompisen Emma Wennström valde de att åka till Sydamerika.
– Jag kommer faktiskt inte ihåg varför vi valde Sydamerika. Resan började i alla fall i Buenos Aires och där hade vi egentligen bara tänkt stanna en kort tid, säger Linnea.
– Men vi träffade snabbt ett gäng musiker som vi blev väldigt bra vänner med och som vi hängde med hela tiden. Vi kunde ju inte ett ord spanska, men vi
hade musikintresset gemensamt. Och även om vi läste en intensivkurs på spanska, så var det de där kompisarna som lärde oss spanska och alla argentinska uttryck, berättar Linnea.
En kort tid blev till slut tre månader.
– Sedan reste vi runt i Sydamerika ett halvår. Vi var i Brasilien, Peru, Chile, Colombia och Venezuela. Därifrån åkte vi tillbaka till Sverige, berättar Linnea.
Längtade tillbaka
Men Buenos Aires hängde efter som en kometsvans.
– Jag längtade tillbaka, jag hade känslan av att jag hade något oavslutat i Buenos Aires så efter bara tre månader i Sverige återvände jag till Argentina, säger Linnea.
Första året levde hon på besparingar. När de tog slut började hon hoppa runt bland olika jobb, vars enda gemensamma nämnare var den dåliga lönen.
Receptionist på ett hotell i bohemkvarteret San Telmo:
– Ett roligt jobb, träffade mycket
människor, men lönen var usel.
Ett holländskt call center-bolag:
– Det värsta jobbet jag varit med om. Tog emot samtal från svenska kunder. Fruktansvärt tråkigt, en hemsk arbetsmiljö och dålig lön.
Servitris i gaybaren Kim y Novak:
– Otroligt roligt jobb. Det blev många långa nätter, men efter åtta månader behövde jag något lugnare.
Sedan juli jobbar hon halvtid som barnflicka åt tvååriga Manuk.
– Det är ett bra och lugnt jobb och jag älskar verkligen ungen. Jag hämtar Manuk på dagis klockan fem, vi leker i parken och sedan går vi hem och lagar middag. Tyvärr är det dåligt betalt, som de flesta jobben här, säger Linnea.
Köer och krånglig byråkrati
De låga lönerna och dåliga arbetsförhållandena är några av sakerna som Linnea inte gillar med Argentina. De ständiga köerna, den krångliga byråkratin och brist på ett socialt skyddsnät är några andra.
– På ytan är Buenos Aires som vilken storstad i Europa som helst. Men när det kommer till sakerna som man verkligen bryr sig om, som sjukvård eller ett fungerande socialt skyddsnät så märker man att det är ett u-land, säger Linnea som dagen vi träffas går med Manuk på en konstutställning.
Los porteños, Buenos Aires-borna, är inte bara stora kulturkonsumenter, de är alltid på väg någonstans, alltid på språng. Är det inte yogalektion de springer till, så är det en jazzkonsert, sessionen med psykoanalytikern, ett
seminarium eller skrivkursen de är sena till.
– Folk här har mindre tid än i
Boden. De flesta är alltid upptagna
och vissa vänner har aldrig tid att
träffas. Men jag gillar det höga tempot. Jag är själv hopplöst rastlös och
behöver ha något att se fram emot.
Jag älskar att ha ett fullspäckat schema, säger hon.
Högskolestudier
Ett schema Linnea fyller ganska lätt. Förutom att vakta Manuk och lära ut svenska till argentinare, distanspluggar hon Internationella relationer vid
Högskolan i Dalarna.
– Det är heltidsstudier, så det tar ganska mycket tid. Dessutom försöker jag att läsa lokaltidningen och hålla mig uppdaterad med sånt som har med min utbildning att göra, säger hon.
Återstående schemaluckor fyller hon med vänner.
– De vänner jag lärde känna under min första resa är fortfarande mina bästa vänner. På kvällarna går vi ofta ut och tar en öl. Många av dem är dessutom musiker och spelar i band så titt och tätt går jag lyssnar på deras spelningar.
Nej, Linnea är verkligen inte ensam i Buenos Aires. Hennes mobiltelefon ringer stup i kvarten. Någon som vill ta en öl, någon som vill komma och hälsa på, någon gammal bekant som undrar hur det är.
Hon gestikulerar, skrattar högt och svär på argentinska. Hon har blivit en riktig porteña.
– Jag svär alldeles för mycket nu, även på svenska ... Jag måste bli bättre på det, för det är OK att svära på spanska, alla här gör ju det; men det låter förskräckligt när jag gör det på svenska, skrattar hon.
Bland vännerna är hon en i gänget. Men annars är hon alltid en gringa, en europeisk utböling.
– Det är jättetråkigt. Det stör mig att alltid bli sedd som turist, som någon som kommer utifrån. Man får automatiskt en särbehandling, säger hon.
Dessutom är Linneas svenskhet iögonfallande.
La Sueca, svenskan, är blond, 172 centimeter lång och har två smala ben som försvinner i stratosfären.
Fler kontraster än likheter
Det krävs mycket kortare ben än så för att få en argentinare att vända sig om på gatan och öppna sitt hjärta. Som dessutom ofta ligger i midjehöjd.
– Jag hatar det med Argentina! Folk skriker efter en på gatan. Man känner sig som ett objekt, som ett kön som går på gatan. Det är mycket, mycket värre än i Sverige, utbrister Linnea.
– De säger ju inget äckligt, men komplimanger i det sammanhanget känns bara äckliga.
Ja, mellan Argentina och Sverige, mellan Buenos Aires och Boden, finns nog fler kontraster än likheter. Till exempel sättet att fira jul på, en akilleshäl i Linneas kärlek till Buenos Aires.
– Här i Argentina existerar ju inte
julen! Jag har försökt skapa julstämning, men ingen gillar min rödbetssallad och när jag sätter på julmusik tittar mina vänner på mig som om jag vore galen, skrattar Linnea.
– Julen och min farmor är det jag saknar mest med Sverige. Man blir så peppad av julen i Sverige, det är på något sätt det man ser fram emot under de mörka månaderna.
Saknar julen i Sverige
I år ska hon fira jul i Sverige, för första gången på fyra år.
Förväntningarna är skyhöga, förmodligen alldeles för höga.
– Ja, jag är rädd att jag kommer att bli besviken. Jag har till och med bokat min hemresa så att jag ska kunna vara där under Lucia, säger Linnea nästan generat.
Hon har inte varit i Sverige på ett och ett halvt år och hon stannar en månad den här gången. Hennes föräldrar och vänner hoppas att hon snart ska återvända. Ingen trodde att förälskelsen i Buenos Aires skulle vara så länge.
Men Linnea säger att hon känner sig hemma i Buenos Aires, att det är hennes stad.
– Det är en läskig känsla, för jag förstår att det blir svårare och svårare att flytta härifrån, säger Linnea, samtidigt som hon ändå tror att hon slutligen kommer att återvända till Sverige.
Det är motsägelsefullt. Hon är sliten mellan två kärlekar.
Linnea längtar hem till Sverige, men vill inte återvända.
Konstigt, men det finns inget ord för den känslan.
Så jobbar vi med nyheter