Lars-Erik Löfroth från Piteå är kallad som vittne vid den stundande rättegången mot Nordkalk och en av bolagets chefer. Anklagelserna är arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död.
Den döde är Johan Löfroth. Rättegången kan ta upp emot nio dagar och hans familj kommer att vara med.
– Det river ju upp allt känslomässigt och det blir jättejobbigt, men man vill ju vara med och höra om de kan förklara riktigt vad som hänt, säger Johans mamma Ewa Löfroth.
Äntligen händer det något, menar maken Lars-Erik.
– Det ger ju något att få höra tankegångarna, hur de tänkte. Sedan kanske det här hindrar att det händer igen. Det här blir samtidigt som ett avslut för oss, säger han. Det kunde dessutom ha varit fler på de åtalades bänk, anser Lars-Erik Löfroth.
Olyckan den 1 november 2011 hade som bakgrund att Nordkalk råkat ut för driftsstörningar i en kalkschaktugn. Det hade gjorts försök att åtgärda ugnen innan den stora olyckan och då skadades en man som är den förste att höras under rättegången.
– Redan då det inträffade borde man ha stoppat det här, anser Lars-Erik Löfroth.
Ett nytt försök genomfördes likväl. Vatten sprutades in i ugnen för att lösgöra material. Då rasade bränd och släckt kalk samt ånga ut. Flera arbetare skadades, Johan Löfroth ådrog sig livshotande skador.
Han var murare och jobbade åt entreprenadföretaget Luleå industrimontage.
– Han kom in för att mura men fick veta att det inte går, det var en klump i ugnen. Johan blev sedan ställd inför att göra ett jobb han inte visste något om, han hade ingen som helst vana vid sådant arbete och visste inte vad det gick ut på, berättar Lars-Erik Löfroth.
Johan fördes till sjukhuset i Sunderbyn. Familjemedlemmarna åkte dit i tron att det inte var så allvarligt. Annat blev de varse.
– Han var som en mumie, inlindad. Det gick inte förstå att det var Johan som låg där, säger Lars-Erik Löfroth.
Sonen fördes vidare till Akademiska sjukhuset i Uppsala och till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Johan hann fylla 23 år medan han stod under vård. Några dagar före jul dog han. Familjen var där. Den hade följt hans kamp.
– Till slut gav kroppen upp, han var totalt sönderbränd, han hade ett h-vete. De som obducerade honom sade att de inte sett något liknande, luftstrupen och allt var sönderfrätt. Han kunde inte prata, men det hände att han öppnade ögonen och nickade då vi pratade. Han kände igen oss, uppfattade jag. Det kändes nog ändå bra för honom att vi satt där vid hans sida.