För Lovisa finns inga hinder

Bilden här intill är från 1993. En då sjuårig Lovisa Lundström står på en liten toalettstol, speciellt anpassad för henne, och ler. Bilden var publicerad i Kuriren i september det året, då Bodens kommun beslutat att stå för kostnaderna för Lovisas bostadsanpassning. Detta sedan bostadsnämnden sagt nej. I dag är Lovisa vuxen, 22 år gammal närmare bestämt. Vi träffar henne hemma i Brännberg, där hon bor tillsammans med sina föräldrar Marita och Gunnar. Vårsolen har precis börjat värma och utanför är det lika vackert som på ett vykort, med skogens snötyngda träd alldeles in på husknuten. Över en kopp kaffe och hembakat fikabröd får vi veta en del om hur det är att vara 22 år och vara väldigt liten i ett samhälle där det mesta är anpassat för normalstora. Lovisa har ingen diagnos, men kortväxtheten är genetiskt betingad. - Jag har även ett rörelsehinder och en hörselnedsättning. Hörselnedsättningen är ett stort funktionshinder, på vissa ställen finns det inga hörselslingor. Då får jag försöka sitta längst fram, men det är inte alltid det hjälper. Inte anpassat
Hon säger att Boden inte är särskilt anpassat för funktionshindrade. Ibland har hon svårt att ta sig fram med sin permobil, eller elrullen som hon själv kallar den. Assistenterna är en förutsättning för att hon ska klara sin vardag. - Det mesta går att lösa. Jag behöver främst assistenterna på skolan och om det är något jag vill göra, gå på bio eller på krogen. Det är svårt att sätta sig in i hur det är att alltid vara beroende av andra människor och i så gott som i alla sociala situationer vara tvungen att ha en assistent med sig. Det är väl inte alltid så kul, menar Lovisa, men hon konstaterar att det inte finns något alternativ. - Jag är tvungen att ha assistenterna. Men det finns situationer då det känns jobbigt att ha med sig någon, om jag vill sitta ensam med en kompis och prata. Då vet jag inte riktigt hur jag ska göra. - Du får väl skicka i väg dem och fika och be dem komma tillbaka om 20 minuter, säger mamma Marita. - Ja, men det blir en konstig situation. Inom de där 20 minuterna kan jag behöva hjälp. Men det är ju lite jobbigt, med killar och så, säger Lovisa och ler. Löser problemen
Och det är klart, på en romantisk dejt är det kanske inte optimalt att ha med sig en assistent som sitter inom syn- och hörhåll hela tiden. Men Lovisa säger att hon ju är van, eftersom hon aldrig har levt på något annat sätt. - Om jag stöter på hinder så försöker jag och assistenterna att lösa det på bästa möjliga sätt. Man måste vara kreativ, konstaterar hon. Lovisa studerar på konstlinjen vid folkhögskolan i Sunderbyn. Hennes senaste projekt är att avbilda händer på olika sätt, bland annat i keramik. Idén till att just använda sig av händer kom av sig själv. Konsten är en viktig del av hennes liv, men hon har kommit fram till att den snarare är en hobby än ett framtida yrke. Ett riktigt jobb är vad Lovisa längtar efter att få mest av allt. Sedan hon tog studenten från filmarbetarprogrammet i Luleå 2006 har det minst sagt varit tufft på arbetsfronten för henne. Trots ihärdiga försök att söka jobb har hon inte fått något napp. Det gör henne frustrerad. - Det går väldigt tungt med jobb. Den nya regeringen drog in pengar så jag kan inte ens få en praktikplats. Det är inte så kul att sitta hemma, jag är en person som vill vara aktiv. Jag ringde samtal till arbetsgivare och så men det hände ingenting, det kändes som att vara tillbaka på ruta ett. Då sökte jag in på folkhögskolan, jag orkade inte sitta hemma ett år till. Rädsla och osäkerhet
Lovisa konstaterar att arbetsmarknaden är svår att ta sig in på för många unga och hon är medveten om att hennes funktionshinder kan göra arbetsgivare tveksamma. Ofta handlar det om rädsla och osäkerhet inför hur de ska bemöta henne, tror hon. - Folk är rädda för att de ska förolämpa mig. Men jag är som vem som helst. - Ja, du är nästan aldrig sjuk heller, inflikar mamma Marita. Helst vill hon ha ett arbete där hon får hjälpa människor, gärna med funktionshinder. - Jag är väldigt social och skulle inte vilja sitta instängd på ett kontor hela dagen. Jag vill ha ett jobb och tjäna mina egna pengar, det är väl det många strävar efter, säger hon med visst eftertryck. Just nu tittar hon på olika högskoleutbildningar och funderar på att utbilda sig inom juridikens område, kanske på rättsvetarprogrammet vid Luleå tekniska universitet. Hon har kommit i kontakt med en hel del lagar och paragrafer i sin kamp för att få det stöd och den hjälp hon behöver från samhället. - Jag kan lite grann, men jag skulle vilja ha mer utbildning. Då skulle jag kunna säga: "Det här har jag rätt till". Måste vara bestämd
Hennes erfarenheter visar att man måste kämpa en hel del för att få sina behov tillgodosedda. - Det är dåligt att man måste göra det. Då är det tur att jag har en morsa som kan hjälpa mig, säger hon med en tacksam blick på mamma Marita. - Det gäller att vara bestämd, att inte låta någon köra över en. Man måste vara som en häxa. - Tidigare skulle assistenterna dras in, men då bosatte jag mig på försäkringskassan. Man tyckte att Lovisa inte behövde några assistenter, för hon kunde ju prata! Men hon kan inte prata upp en dörr om den låser igen bakom henne. Hon kan inte lämnas ensam hemma, säger Marita. - Det går ju, men då kan jag inte få någon mat eller hjälp med att gå på toaletten, menar Lovisa. Assistenterna fick hon behålla, men hon tycker det är märkligt att hon var tvungen att kriga för något som borde vara så självklart. Olika bemötande
Lovisa ler ofta, hon gestikulerar med händerna när hon pratar och sprudlar av positiv energi. Hennes blonda hår är ihopsatt i två råttsvansar och hon ser på det hela taget ut att vara en glad person. Och det är hon också, för det mesta. Men som funktionshindrad stöter hon på en del svårigheter som emellanåt får henne att tappa humöret. Eftersom hon är så liten väcker hon alltid viss uppmärksamhet när hon är ute bland folk. - Oftast blir jag bemött på ett positivt sätt, faktiskt. Men sedan finns det ju sådana där...ja, jag måste få säga det...kärringar. Kärringar är det värsta som finns! För det första bemöter de mig på ett barnsligt sätt och när jag kommer med min rullstol står de i vägen. Ibland hör jag att deras män säger åt dem att flytta sig. De är så nonchalanta, tycker Lovisa. När hon kör permobil ser hon till att köra snabbt förbi dem. - Det är bättre än att säga något otrevligt. Jag vill inte säga otrevliga saker. Jag är en sådan där som egentligen vill att alla ska tycka om mig. Men ibland vill man säga till folk att de ska sluta glo. Jobbigt ibland
Visst skulle Lovisa önska ibland att hon bara kunde smälta in när hon är ute på stan. En del av den uppmärksamhet hon får gör henne glad, men ibland är det riktigt jobbigt med folk som tittar på henne. Ungdomar bemöter henne allra bäst, tycker hon. Om hon kör permobil ser människor att hon tar sig fram själv och då bemöter de ofta henne på ett bättre sätt, inne i butiker, till exempel. - När de ser att jag kör själv får jag bättre kontakt. När assistenterna kör min rullstol är det många som kopplar det till att jag inte kan prata själv. Men jag pratar ganska mycket. Eftersom Lovisa har medverkat i en dokumentärfilm som sänts i tv händer det att folk känner igen henne därifrån. En gång var familjen på semester och satt på ett kafé i Ockelbo. När de skulle gå kom servitrisen fram och frågade om det inte var Lovisa, som hon sett på tv. När hon fick höra att det var så utbrast hon: "Å, det var så bra". - Ibland kommer folk fram och ställer frågor. Det kan vara trevligt, om det är någon snygging till exempel, säger Lovisa och skrattar. Vill gifta sig
Hon får lättare kontakt med killar än med tjejer. Det har alltid varit så. - Killar pratar inte bakom ryggen på en, som tjejer kan göra. Det är mer raka diskussioner med dem. Även om hon har lätt för att få kontakt med killar krävs det mycket för att det ska kunna bli något mer än bara vänskap för hennes del, förklarar hon. - Men jag hoppas att jag blir gift någon gång. - Då blir det mycket jobb för mig, skojar mamma Marita, som är den som får plocka fram symaskinen när Lovisa vill ha något speciellt i klädväg. På ett fotografi i Lovisas rum poserar hon i elegant brunskimrande långklänning och uppsatt hår. Det var på studentbalen för ett par år sedan. Annars handlar hon oftast på butiker som Lindex, HM och Polarn och pyret. Barnkläderna som finns i dag är betydligt tuffare är tidigare, tycker hon. Viktigt vara aktiv
Lovisa är politiskt intresserad och sitter med i styrelsen för unga RBU:are, ett förbund för rörelsehindrade ungdomar. - Vi har bland annat varit på ett möte i riksdagshuset där politiker bjudit in oss för att få veta vad vi tycker om LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, reds. anm.). Det kändes som om de lyssnade på oss, men det gäller att vara aktiv och visa framfötterna. Lovisa föreläser även om hur det är att leva med funktionshinder. Hon tvekar inte inför att prata för en fullsatt sal med människor och hon får många positiva reaktioner. - Jag vill visa vem jag är för omvärlden, jag vill visa att man kan klara sig. Visst kan jag vara lite nervös innan, men när jag väl står där går det hur bra som helst, det är inga problem. Mamma Marita tycker att Lovisa borde bli politiker. - Då skulle ingen behöva gå arbetslös. Alla arbetslösa skulle kunna jobba åt dig, säger hon. Många järn i elden
Hon har många järn i elden, Lovisa. När hon inte är i skolan eller upptagen med annat läser hon gärna en god bok eller umgås med vänner. Biobesök blir det då och då, krogen blir det vid mer sällsynta tillfällen. Som hörselskadad är det väldigt jobbigt för henne att höra vad folk säger när ljudnivån är hög. Dessutom tycker hon att det är jobbigt med alla berusade människor. Ett stort intresse är ridning och hon rider på ridklubben i Boden. Och nej, hon rider inte på en pytteliten shetlandsponny, även om det kanske ligger nära till hands för många att dra den fördomsfulla slutsatsen. Hästen hon rider är ganska stor, åtminstone en B-ponny. Med lite uppfinningsrikedom fungerar det bra. - Jag sitter faktiskt ganska stadigt även om man inte kan tro det. Jag bär en sele så att assistenten och ridläraren kan hålla i mig. Sedan använder jag ett spännband till stigbyglarna för att kunna korta dem. Dyrt med körkort
En sak som hon blivit tvungen att avstå ifrån är körkort och egen bil. Visserligen finns de tekniska möjligheterna för att hon ska kunna köra, men med all specialutrustning hon behöver skulle det körkortet kosta omkring 700.000 kronor. Utöver det skulle hon behöva en bil anpassad efter hennes funktionshinder. När Lovisa vill åka någonstans på egen hand är hon hänvisad till färdtjänst. Men det är inte så lätt att vara spontan när man måste beställa en bil i god tid innan. Sedan är det inte alltid säkert att färdtjänsten kommer på utsatt tid. Lovisa konstaterar ändå att hennes liv egentligen inte skiljer sig så mycket från andra unga människors. Hon tycker inte att hon måste avstå från särskilt mycket. - Nej, jag behöver inte avstå från saker. Men jag måste kanske göra dem på ett annat sätt.