Yvonne Blombäck sitter vid köksbordet hemma i villan och bläddrar i sin pappa Dan Haglunds minnesanteckningar som är på 182 maskinskrivna sidor. Cirka 70 av dessa handlar om tiden i Storsien.
Maken Curt serverar kaffe med dopp medan Yvonne berättar hur Storsien påverkat familjens liv. Hon säger flera gånger hur viktigt det är att stämningen som rådde under den här tiden aldrig glöms bort.
Hon har själv skrivit och berättat om sin pappas dagboksanteckningar. När han sattes i Storsien var hon inte ens ett år gammal.
– Det jag vet är sådant han har berättat och tecknat ned.
Sågverksarbetaren Dan Haglund blev inkallad till beredskapstjänstgöring vid I 19 i Boden i oktober 1939. Sedan vinterkriget mellan Sovjetunionen och Finland brutit ut den 30 november skedde värvning av finlandsfrivilliga öppet på regementena. Något han reagerade starkt emot.
– Två dagar före julafton kallades han, hans bror och en man från Axelsvik upp till kompaniexpeditionen. Där blev de, en efter en, förhörda om sina politiska åsikter, berättar Yvonne
Den stora frågan var om männen var kommunister. Dan Haglund var öppen med sina åsikter. Brodern svarade att han inte var organiserad kommunist men att han sympatiserade starkt med rörelsen, det räckte för att han också skulle hamna i Storsien.
Efter förhören fråntogs de tre männen sina vapen och gasmasker. Beväpnade vakter bevakade deras färd från kompaniexpeditionen tillbaka till logementet men också varje gång de skulle fika eller äta mat.
– Det såg hemskt ut för de övriga. Jag vet att männen från Båtskärsnäs tyckte det var otäckt och de var väldigt rädda.
Kort tid därefter transporterades de till ett uppsamlingsläger i Bredåker norr om Boden. Efter någon dag fördes ett hundratal män till Bodens södra station för vidare färd i en godsfinka. De fick inte veta vart de skulle, men såg vilka stationer som passerades och trodde att de var på väg till Finland.
Männen i godsfinkan planerade att fly under färden – med risk att de skulle bli ihjälskjutna. Hellre det än att sändas till krig i Finland.
Tåget stannade dock i Vitvattnet och sedan fick männen marschera de 13 kilometrarna till Storsien, en ensligt belägen by i övre delen av Kalixbygden.
Dan Haglund hade transporterats i förväg med bil för att hinna laga mat till manskapet. Av någon outgrundlig anledning hade han blivit placerad som kock.
Från hembyn Båtskärsnäs var de nio man som beordrats till arbetskompaniet i Storsien. Som mest bestod det av runt 350 värnpliktiga. De flesta var kommunister, men enligt Dan Haglund var några också socialdemokrater. ”Om det var någon radikal sosse som uttryckte betänkligheter mot propagandan så åkte även han till Storsien”, skriver han i dagboken.
Arbetskompaniet beskrivs av många som ett arbetsläger. Dan Haglund använde ett starkare ord. ”De kallar det här för arbetsläger men jag kallar det för koncentrationsläger”.
– Så såg han på det, han ville inte att det skulle förmildras, säger Yvonne Blombäck.
Förutom att bygga en väg fick männen utföra allehanda sysslor, en var att gräva gropar. Ryktet gick att de faktiskt sysslade med att gräva sina egna gravar.
– De som satt i Storsien blev kallade för slödder. Min pappa var inte bitter men han glömde aldrig den här tiden, han var besviken men trots det hade han kvar sina åsikter. Han blev snarare styrkt i sin politiska övertygelse, säger Yvonne Blombäck.
I minnesanteckningarna beskriver Dan Haglund att stämningen mot kommunister var mycket uppskruvad vid den här tiden. I bakgrunden fanns det finska vinterkriget där partiorganet Norrskensflamman tog tydlig ställning för Sovjetunionen. Tonen blev allt mer hätsk från de politiska motståndarna.
– Det som påverkade pappa mycket var att han kallades för landsförrädare, folk slutade att hälsa och det förekom angiveri.
Militärens motiv till att isolera och avväpna kommunister var att man befarade att de skulle ansluta sig till fienden vid en konflikt med Sovjetunionen.
Hur tror du att din pappa skulle ha handlat i ett krig?
– Han tyckte att det var en skymf att det här skedde. De hade sin politiska åsikt för att de ville Sverige väl. Han tyckte det var en skymf att man gjorde så mot hederliga arbetare, brukade han säga. Hade väldigt svårt att komma över att ha blivit kallad landsförrädare.
Kommunisterna trodde inte att deras liv skulle vara mycket värda om Sverige drogs in i krig mot Sovjetunionen. Planer på att fly fanns.
”Om det hade lyckats är ju en annan sak. Men hellre skjuten i flyktförsök än slaktad i lägret”, skriver han.
Dan Haglunds fasta övertygelse var att många inom militären sympatiserade med nazisterna. ”Jag var ju aldrig tyst, jag sa vad jag tyckte, att militären flörtade med nazisterna”.
En händelse som fick männen i lägret att frukta för sina liv var attentatet mot Norrskensflamman den 3 mars 1940 där fem människor dog.
– De var rädda att någon också skulle bränna ned barackerna där de bodde och organiserade brandvakt på nätterna.
Dan Haglund skriver själv om stämningen efter attentatet mot Flamman: ”Det resonerades man och man emellan om att vi skulle göra en utbrytning från lägret och försöka ta oss till Luleå för att skipa rättvisa och hämnas på de skyldiga. Lyckligtvis var det några av de äldre internerna som kunde lugna de upprörda känslorna och tur var ju det. Vi hade inte klarat av det, det förstår jag nu efteråt. De hade ju avväpnat oss när vi blev internerade”.
Pappans vistelse i Storsien har påverkat Yvonne Blombäck, trots att hon endast var några månader gammal vid den här tiden. Hon ser också likheter mellan stämningen som rådde då och dagens illdåd runt om i världen.
– Hetsen mot muslimer går att likna med den jakt som tidigare bedrevs mot kommunister.
Hon nämner attentatet mot Norrskensflamman och jämför med vår tids moskébränder.
– Det är samma fenomen, säger hon.
Yvonne Blombäck är mån om att sprida historien om Storsien som hon tycker har fallit i glömska.
– Pratar man med yngre – och de behöver inte vara mycket yngre – så har de aldrig hört talas om Storsien. Det är så viktigt att det sprids och att dagens ungdom vet vad som har hänt här, säger hon.
– Det gäller att sprida kunskap om vad hets och propaganda kan göra.
Dan Haglund levde mellan åren 1914 och 1993.