Inne i det upplysta rummet står en boxningsring och det hänger tre sandsäckar från taket – men i övrigt ligger verksamheten nere.
För den som en gång har varit i lokalen är det som att komma tillbaka till en helt ny värld i dag. Tidigare var väggarna prydda med affischer och tavlor som skvallrade om drömmar och framgångar. I dag är miljön i det närmaste steril med sitt parkettgolv och nymålade väggar.
– Jag tycker inte att det är en bra miljö för boxning. Det behöver vara skitit och slitet, men det måste andas boxning och den känslan finns inte här. Det ska lukta som gamla kalsonger så är det bara, säger BK Rapps tidigare tränare och allt i allo, Jan Karlsson, när han ser sig omkring.
När Pontushallen skulle genomgå en omfattande renovering under 2012 blev alla berörda klubbar utplacerade i olika lokaler runt om i Luleå Kommun. För boxningsklubben BK Rapp innebar flytten att man hamnade i Arcushallen.
– Det blev döden för klubben att hamna i Arcushallen. Det var oerhört svårt med transporter dit och därför valde vi att samköra med I 19 IF i Boden, säger Karlsson och fortsätter:
– Till en början åkte vi till Boden två gånger i veckan, men boxare efter boxare droppade av och till slut satt jag och körde själv. Då valde jag att ta beslutet att lägga klubben på is.
Det beslutet blev början på slutet för klubben som en gång i tiden startade under namnet Lira BK. För när den nyrenoverade hallen var klar för inflyttning hade Karlssons sug att dra hela klubben själv falnat trots att kärleken till sporten var minst lika stor som tidigare.
– 2014 när renoveringen var klar kom jag till hallen och hjälpte till med att bygga upp ringen, men samtidigt hade jag börjat fundera. Jag kände att jag inte ville sätta mig i samma situation igen där jag blir själv igen med att dra hela lasset.
Med vilken känsla tog du beslutet?
– Visst det sved då BK Rapp är en anrik klubb som är högt ansedd i Sverige. Det kändes tungt till en början, men i november 2015 när det blev definitivt så var det som om att ett ok lämnade mina axlar. Jag höll i allt i klubben och jag var till slut så att jag inte kunde låta bli att lägga mig i allt som hade med klubben att göra. Det blev helt enkelt för mycket, erkänner Karlsson.
Att BK Rapp skulle överleva Jan Karlsson var antagligen inte mera än en utopi. Han har i såväl motgång som medgång varit den som alltid funnits tills hands för sina boxare.
– Jag tog över som tränare 1990 och körde ett par år själv. Jag har sedan dess fått två barn och min tid blev bara mindre och mindre visst jag hade hjälp av ett par stycken, men det var inte alltid säkert att hjälpen fanns på plats. Till slut försvann hjälptränare efter hjälptränare ända tills att jag stod själv kvar, säger han och fyller på med:
– Det var ytterligare en faktor som gjorde att vi tvingades lägga ned.
Enligt Karlsson så har det aldrig varit ett problem att få utövare till sporten, men han blir bekymrad när han försöker ge sin bild av hur det har varit att få in barn i sporten.
– Vi har till och med varit med om att småkillar nyfiket tittat in, men att mamman deras har dragit dem i armen och sagt "Nej, nej där ska du inte titta in för där blir du dum i skallen".
Hur har föräldraengagemanget sett ut?
– Under alla mina år så kan jag räkna på ena handens fingrar hur många föräldrar som suttit här under träning. Visst jag kan förstå att det inte finns en mamma i hela världen som gillar att man står och slår varandra i skallen.
BK Rapp har under sina dryga 30 år som boxningsklubb skapat sig ett namn och namnet har lämnat ett avtryck och boxningssverige. Klubben har fostrat en rad landslagsboxare som alla på sitt sätt har gett klubben en identitet.
– Jag brukade alltid säga att killarna från BK Rapp var hårda och håriga. Skämt åsido så hade Tore Eliasson fört in ett tänk i klubben där teknik hamnade i första rummet, men också att låta egenheter ta plats. Det starkaste signumet var ändå att en boxare från BK Rapp alltid var konditionsstark och aldrig förlorade för att de var tröttare än motståndaren, säger Karlsson.
Vilka reaktioner har nedläggningen mött?
– Ett tag tog folk kontakt med mig varje dag och frågade om vi inte ska köra igång BK Rapp igen. I dag händer det väl kanske en gång i veckan och alla vill veta om jag är med och kör i den nya klubben.
Nu när det gamla lämnar lokalen i källaren så har en ny klubb redan tagit plats. Det är Luleå Boxningsklubb som numera har tagit över all verksamhet och givetvis har Jan Karlsson svårt att hålla sig därifrån. Trots att han hade hoppats på en sammanslagning mellan klubbarna och att den nya klubben skulle behålla namnet BK Rapp så finns han givetvis i kulisserna fortfarande.
– Det känns konstigt. Att komma ner i lokalen nu är märkligt för jag har inget ansvar längre. Egentligen är det kanske den rollen jag har drömt om att ha. Att få komma ner och söka ett frö som ger känslan "den där killen" och sedan plockat ur russinet. Det är väl någonstans det som är boxningen i ett nötskal. Hitta en talang och förädla för att sedan få upp honom i ringen.
Hur har du hittat suget igen?
– Det som driver mig i dag att komma tillbaka är att jag vill hitta "Den där killen". Jag hade gärna tagit mig an en boxare som satsa mot en proffskarriär, men då ska det vara "The real deal" och inget annat.
Hur ser "Den där killen" ut?
– Alla blir inte världsmästare, det har ingen betydelse om du ser ut som Arnold Schwarzenegger såg ut tidigare, det handlar om att ha skallen också. Det handlar om att ha "pannben" för sporten samt att mentalt kunna ta smällar. Det kanske låter sjukt, men många viker ned sig när de får stryk och blir rädd. Där avgörs det för hur långt en boxare kan nå, säger Karlsson.
Har du någon dröm som handlar om boxning?
– Jo, det är ju att jag någonstans ska hitta en tillvaro där jag är här på egna villkor. Att jag är här på mina premisser och att inte allt stannar för att jag lämnar lokalen. Den möjligheten finns i den nya klubben och nu handlar det mer om att jag själv ska kunna släppa allt runt omkring.
– Vi får se hur det blir i framtiden, men BK Rapp tillhör historien nu.