Att den är förändrad är de flesta nog överens om. Många söker svaren i historien, det vimlar av jämförelser mellan dagens Europa och det som var före både första och andra världskriget. Likheter och skillnader, högerpolitik som vinner framgångar, arbetslöshet och fattigdom, växande klassklyftor, vinklingarna är många.
Cecilia Hansson tar i sin intervjubok ”Hopplöst, men inte allvarligt” ett annorlunda grepp om frågan. Hon ställer frågan till kulturutövarna. Artister, konstnärer, författare, filmmakare. Men inte vilka och var som helst, utan namnkunniga och oppositionella kulturutövare i det som ansetts vara Europas kulturella högborg – Centraleuropa. Närmare bestämt Österrike, Ungern och Rumänien, det vill säga ungefär liktydigt med det gamla Habsburgska kejsardömet, dubbelmonarkin, landet som föll ihop 1918.
Sammanlagt består boken av 18 intervjuer, där Hansson frågar om allt ifrån konstnärernas barndom till deras uppfattningar om dagens politiska läge. Det blir förstås arton olika uppfattningar om diverse fenomen, och till en början förstod jag inte vitsen med att sammanställa detta. Det kunde ju inte bli annat än spretigt. Men ändå, de olika synpunkterna och divergerande uppfattningarna fascinerar. Och så är det detta med den ouppklarade historien. Att Österrike, genom att vara det land som först intogs och annekterades av Hitlertyskland, för sig självt och omvärlden inte låtsades om sin egen skuld. På något sätt blev det som en nationallögn, att Österrike var ett offer för nazismen. Ända fram till dess att det avslöjades att FN:s generalsekreterare, den österrikiske Kurt Waldheim, varit stabsofficer i ett nazistiskt SA-förband.
Och så detta med språken. De nuvarande tre länderna har tre helt olika språk, tyska, ungerska och rumänska. Men alla språken talas i alla länderna. I Ungern finns ungersktalande områden likaväl som tysktalande. På samma vis finns i Rumänien områden som talar tyska eller ungerska. I Österrike är tyskan den helt dominerande, men precis som under kejsardömet söker sig människor från de geografiska ytterområdena till Wien, alla drömmars stad. I dess förorter hörs både rumänska och ungerska.
Och trots att historien efter andra världskriget skilde de olika länderna från varandra finns ännu något sammanhållande kvar. Jag kan inte sätta fingret på vad. Jag får inga förklaringar till världsproblemen, men känner mig lite klokare tack vare Hanssons frågande.