Han flög ensam och var vaken i 60 timmar, inklusive de 33 timmarna ombord på sitt plan. Många låg i startgroparna för att flyga till Europa, men det var Lindbergh som gjorde den första nonstopflygningen. Flygturen över Atlanten gjorde honom till den globala hjälte - tack vare media som fick genomslag samma år – som både barn och vuxna kände till.
Precis som varje tid är knuten till omgivningen med en mängd omedvetna projektioner, är nyckelordet (arketypen) på trettiotalet - Hjälten. Den nordiska rasen hyllas i USA och att Lindbergh, med rötter i Sverige, var blond och ljushyad togs till intäkt för att han skulle lyckas.
Samtidigt med Lindbergh, flög Umberto Nobile med sin zeppelinare, Italia. När han kraschade på Nordpolen tog Einar Lundborg båten till spetsbergen, något som han skildrar i boken ”När Nobile räddades” (1928). Ingen ansats gjordes den gången för att undsätta den övriga besättningen.
I oroliga tider längtar man efter förebilder och växande främlingsfientlighet, antisemitism, kommunist- och asienskräck, banade väg för elitism och en övertro på tekniken. Lindbergh har kritiserats för sin isolationism, ”America first”, som han var den främsta förespråkaren för - USA skulle inte gå med i kriget. Mot detta stod Roosevelts reformpolitik, New Deal. I epilogen till "Historien om Charles Lindbergh – från Jesus till Judas", nämner Lennart Pehrson Philip Roths roman "The Plot Against America", 2004. Charles Lindberg nomineras där till republikanernas presidentkandidat och efter att ha vunnit valet får fascism och antisemitism fäste både i USA och i Europa.
Lindbergh blev aldrig president, men som kändis och begrepp var han i paritet med presidenten. Lindbergh höll fast vid att det var Sovjetkommunismen, inte Nazityskland under Hitler, som var västländernas huvudfiende, men han tyckte att USA borde stå för något bättre, och atombomben fick honom att vända intresset mot naturen och det primitiva. Han flög till avlägsna platser, engagerade sig i bevarandet av utrotningshotade djur, arbetade för Världsnaturfonden.
Lindbergh var en enstörig karaktär som skötte allt själv. Han var tekniknörden som avskydde kändisskapet och som, i och med den enorma uppmärksamheten, blev en säkerhetsrisk för sig själv. I början av 30-talet kidnappades hans förstfödde son och mördades. Kanske rastlösheten kom av det traumat. Hustrun, Ann Lindbergh, var i alla fall alltid ovetande om var i världen maken befann sig, eller när han skulle komma hem. Hon förutsatte att han flög och det var först när hon avlidit 2001, nittiofyra år gammal, som det blev känt att han, förutom familjen i USA, hade tre familjer till i Europa. Barnen där insåg först 30 år efter Lindberghs död att han var den berömde flygaren.
Lennart Pehrsons biografi över Lindbergh är välskriven och respektfull mot den ofrivillige hjälten, samtidigt som han krasst konstaterar att Lindbergh var en ensam man, som i någon mening flög bort från sig själv. Det får mig att tänka på Werner Aspenström som lär ha suckat när han läst över 70 dikter om Ikaros, hjälten som flög för högt och störtade. Så har hjältar alltid störtat genom historien.
Vid livets slut visste Charles Lindbergh att om han måste välja mellan en värld där det fanns antingen fåglar eller flygplan, då skulle han välja en värld med fåglar.