Platsen är Ångermanland och tiden 1970-talet. I en småbondefamilj växer flickan Kristina upp. Varken i fattigdom eller påfallande rikedom, det moderna välståndet råder och den stora världen ligger inte långt bort, snart nog får en en fråga från en bekant om att arbeta som au pair i London.
Väl på plats i London lär hon känna den walesiska flickan Anabell, lite vildare, lite friare och mer spännande. Katolsk uppfostrad och full av ambition att ta sig upp i världen från au-pairtillvarons tjänstestatus. London är klasskillnader och medelklasslögner, fasader och etikett, det är varken walesisk arbetarklassmedvetenhet eller norrländsk jämställdhet.
”Till min allra bästa vän” är omöjlig att läsa utan att Ferrante kommer i tankarna. Två unga kvinnor formar vänskapsband som trotsar historien själv. De finns alltid till för varandra, från tjänstehjonstillvaron i London ända till vuxenlivets karriärer och familjer. Scenerna när de i olika tider möter varandra tillhör bokens mest övertygande, deras innerlighet och värme bär. Hamberg har ett socialt skrivsätt, hennes personer agerar individuellt, men med en ständig referens bakåt. Handlingen är ett pågående samtal om det som fyrkantigt nog kallas ”klass” men är betydligt mer sammansatt av motstridiga kategorier som egendom, meriter, personlighet, äktenskap och rent politiska faktorer.
Romanen är konstruerad med en speglande kronologi som rör sig mellan nu och då, men hålls ihop av denna mycket täta vänskapen mellan två kvinnor. Den har livslång giltighet och det är vackert och ofta gripande, klangen mellan de grundläggande ackorden i barndomen och de mer komplexa i vuxenlivet kan bli dramatisk, men blir aldrig disharmonisk. Om jag ska tolka Hamberg politiskt är hennes feminism knappas av identitetspräglad, snarare djupt humanitär och klassiskt solidarisk. En samtidsskildring som verkar säga åt oss att aldrig sluta tro på solidariteten mellan människor.