Det är en mycket tät skildring av kvinnor ur fyra generationer kvinnor i by Blekmyren, Jämtland. Mest om Anja, Hanne och Signe. Huvudperson är Anja, hon fostrar dottern Hanne under ständig rädsla för den värsta av förluster och hon vistas på gården i Jämtland ditt hennes mormor Signe kom efter flykten undan nazisterna i Norge under andra världskriget. Hon är ensam i sin fostrargärning och dottern är tonårigt trulig och fjär.
Bakgrunden är mörk och minnena tunga, Signe hade en man som dog i fångläger och en son som också omkommit. Under flykten är hon gravid och räddas från att frysa ihjäl i en snödriva. Hon föder en dotter, fostrar och sörjer de döda.
Anja skildras närmast som en bibliskt grubblande människa, tung i tanken av det förflutnas skuggor, av arvets ofrånkomlighet och ofrihet. Hennes egen mor stänger ibland av telefonen, det var hon som nästan föddes i en snödriva en gång, men nu förlorar just detta familjeled mer och mer kontakten. Barn kan försvinna, anhöriga gör det absolut. ”Barn försvinner runt om i Europa” påpekar Malin Nord i en av de passager som knyter historia till nutid, öden till öden. Ibland gör hon detta osökt, andra gånger mer påpekande, vilket stör en prosa som i övrigt är fläckfritt följsam och allvarligt vacker.
Till det bibliska intrycket bidrar språket, men också de ödestunga kappor som personerna ikläds. Historien är en återkomst, mönster upprepas, människor hukar under större krafter än de kan hantera. Men mest fäster jag i språket, ”tallkronorna vajar högt över tomtgränsen som tunga grästuvor i vatten”. I de bästa landsbygdsskildringarna är naturen en levande del av handlingen, landskapet är medskapande, årstiderna är meningsbärande.
Känslotung, vacker och rytmiskt medryckande. Så är Malin Nords roman fast den handlar om det värsta tänkbara - om att barn faktiskt kan försvinna.