Hon lämnade efter sig över tusen tavlor och en mängd anteckningsböcker, men hennes konst har uppmärksammats först på senare tid. Några av hennes tavlor väckte sensation vid en utställning 1986 i Los Angeles, ”The Spiritual Art: Abstract Painting 1890-1985”.
Hennes stora genombrott i Sverige skedde först 2013 då Moderna museet i Stockholm visade utställningen ”Hilma – en abstrakt konstnär”. Många av hennes tavlor och ockulta anteckningar ställdes ut för första gången och lockade mängder av besökare.
Om hennes liv och konst har Anna Laestadius Larsson skrivit en läsvärd roman, ”Hilma. En roman om gåtan Hilma af Klint.” Det är en berättelse med ambitionen att skildra Hilmas långa liv i fyra stora kapitel med rubrikerna ”Barnaåldern”, ”Ynglingaåldern”, ”Mannaåldern”, ”Ålderdomen”. Dessa fyra titlar är desamma som för de fyra utvecklingsfaserna i världsalltets evolution, som ”De höga” skulle ge Hilma i uppdrag att måla. Ett svårt och mödosamt liv fick hon, men hennes vilja att fullfölja sin konstnärliga gärning sviktade aldrig.
Hilma blev redan som 20-åring antagen till utbildning vid Kungliga Konstakademin. Hon tillhörde den första generationen kvinnor där.
Men många ansåg att kvinnor inte skulle ägna sig åt konst, de hade ändå ingen möjlighet att mäta sig med manliga genier. Det var inte bara fördomsfulla och konservativa gubbar som nedvärderade kvinnliga konstnärer. Inte heller modernisternas ledargestalt Isaac Grünewald ansåg att kvinnor platsade i hans grupp av elitkonstnärer. Och den berömde antroposofen Rudolf Steiner behandlade Hilma nedlåtande och ställde sig kallsinnig till hennes geometriska konst. Tiden var inte mogen för den, ansåg han.
Laestadius roman speglar den samtida kvinnokampen och hon breddar det feministiska perspektivet att också gälla rösträtt och andra jämställdhetsfrågor.
Kvinnorna i gruppen ”De Fem”, som bildades redan på 1890-talet blev Hilmas trogna vänner under många år. De ägnade sig åt bön och bibelstudier och höll andliga seanser för att få kontakt med andliga väsen, ”De höga”.
Hilma fastade och bad och tecknade vad hon såg. ”När jag sedan började måla tvekade min hand aldrig över paletten, rymden blev blå, klotet vitt, och symbolerna blå, gula och svarta och milt rosa”.
Laestadius låter Hilma säga ”Problemet är att det inte finns ord för att beskriva mysteriet… I de högre sfärerna kommunicerar man ordlöst, genom tanke- och känsloöverföringar. Målningarna är ett försök till det.”
De flesta läsare tror antagligen inte på att en andevärld existerar parallellt med vår sinnevärld och delar inte heller Hilmas intresse för teosofiska och antroposofiska läror. Laestadius har emellertid lyckats med den svåra uppgiften att ge en trovärdig och engagerande skildring av Hilmas problematiska liv och konst.