Hans säregna pratstil kavlar ju ut prosan till jämna sjok som för all del kan verka täckande, men sällan är verkligt intressanta. Förutom det faktum att det alltid är intressant att läsa andras erfarenheter av skrivande och författande, en slags grundnyfikenhet om hur andra egentligen gör.
Kanske beror den där nyfikenheten på att jag tillhör dem som inte riktigt vet hur det går till med skrivandet, bara att det sker. Och efter att ha upprepat de sedvanliga självklarheterna om att ständigt läsa och ständigt skriva, år ut och år in. Därefter skriver det sig, men hur?
Märkligt nog erkänner inte Murakami begåvningens betydelse, ”Jag tror inte att författaryrket passar alltför begåvade människor” är ett uttalande som mystifierar det skrivna budskapets visdom på ett hart när obegripligt sätt. Skulle medelbegåvningen eller obegåvningen vara utmärkande för den goda författaren, bara för att Murakami skriver långsamt, ”på låg växel” som han uttrycker det? Så länge klokskap också har en skriftlig form måtte väl författaren till största delen också anses som tämligen klok? Åtminstone i något avseende, men tydligen inte ”alltför begåvad”.
Allt som allt, Murakamis flackt berättade skildring av sin väg till författarskapet är som helhet ganska likgiltig, lite småputtrig och pratsam kvällslektyr, inte mer. Nästan vem som helst kan skriva ihop nåt romanliknande, säger han någonstans, men nej, absolut inte. Om nu inte ”romanliknande” betyder precis vad som helst. Inte ens professionella författare förmår alltid åstadkomma någonting ”romanliknande”.
Ett erkännande är han absolut värd, och det är när han inte skriver gott om skrivarkurser, det går bra att bli författare ändå. Dessutom ett tveksamt tack för att han nu personligen bekräftat mitt intryck av hans romaner som mestadels tråkig litteratur. Alldeles oavsett vad detta säger om upphovsmannens begåvning.