Han huserar och härjar på en lagomt obskyr klubb i Netanya, Israel.
Han sliten, smaklöst klädd och knappast någon fröjd för ögat och ofta nog en prövning för publiken också, utmanande, fräck, provocerande, bisarr. Han är hela samhällets narr, han liknar sanningssägaren hos den medeltide furstens hov, och han kan liksom inte sluta förolämpa omgivningen med olämpliga sanningar. Liksom narren får leva så länge fursten, eller publiken vill. Plågan med dålig ståupp är ju dubbel, han vill inte gärna plåga sig själv och måste därför vara bra.
Dovaleh drar inte bara de vanliga, utslitna ståuppskämten, han drar hellre hela sin livshistoria, Israels livshistoria och historien om vår tids folkmord och fördrivningar. En barndomsvän Avishai Lavar, pensionerad domare och barndomsvän, bjuds in som ett slags sanningsvittne – för att övervaka och i tysthet recensera föreställningen. Varför denna inbjudan kommit till stånd handlar nog om den gemensamma tiden i det av mobbning genomsyrade träningsläger där de båda vistades under ungdomen. Det är ett effektivt tillägg, det driver bokens redan febriga dialog framåt.
Naturligtvis är detta en bok om det Israel som slits itu av den dubbla nationalismens krafter, av ockupationens eviga orättvisa och de religiösa tolkningsföreträdenas vansinne. Publiken är ömsom fientlig och konventionell och ömsom nyfiken och öppen för det såriga sanningssägande som kommer ur clownens mun. Och clownen gör som alla clowner alltid gjort, gnager på sina ben och får publiken att skratta åt den magra anrättningen. Hans egen livssmärta är förenad med Israels, med historien. Han kan bara inte sluta, smärtan har ju inget slut.
Kanske är parallellen långsökt men jag tänker under läsningen ofta på Hjalmar Bergmans sista roman ”Clownen Jac”. ”Den sanne clownens mål är att låta människor känna att de leva” säger ju Jac Tracbac på sin avslutande turné. När allt lagts bakom honom, när det förflutna hunnit i kapp honom och det inte finns några spår kvar bakåt längre. Där har han en själsfrände i Dovaleh K.