Sedan debuten med "Koreografen" 1988 har Håkan Nesser pålitligt och flitigt levererat minst en ny bok varje år. Kanske beror det på att Nesser som gammal lärare kräver disciplin och gjorda hemläxor.
Årets bok heter fyndigt nog "Halvmördaren". Den är upplagd som ett slags memoarer vilket gör att vi direkt hamnar i huvudet på huvudpersonen.
Nesser kombinerar i romanen det han är bäst på: uppväxtskildringar och kriminalromaner. Fast denna gång på ett lite annorlunda sätt. "Halvmördaren" har undertiteln "Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv". Huvudpersonen är en 73-årig "överviktig och lätt alkoholiserad misantrop". Kanske inte helt lätt att ta till sig, men med Nessers som vanligt icke-moraliserande och varsamma hantering tar Adalbert ganska snabbt steget in i läsarens hjärta.
Som undertiteln säger är det Adalbert själv som för ordet i berättelsen om sitt liv. Med utlagda ledtrådar här och var får vi till slut hela den sorgliga historien om vad som egentligen hände den där gången för 43 år sedan. Det vet inte Adalbert Hanzon själv heller när boken börjar, bara att han fick sitta av ett antal år i fängelse.
Hans liv börjar inte så där helfestligt. Hans mor dör tre månader efter att han fötts och hans far skjuter sig sju år senare. Dessförinnan hinner fadern dock skicka med sonen följande mantra: "Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen." Så lille Bert, som han kallas, växer upp hos en snäll faster.
Håkan Nesser gillar att trolla med namn. Ta bara hans tio böcker om Van Veeteren i den fiktiva staden Maardam, eller polisen Gunnar Barbarotti i en senare högst läsvärd serie. (De båda fick till och med mötas i Nessers förra bok "De vänsterhäntas förening".) Så att Bert Hansson blir Adalbert Hanzon är viktigt.
Det som kommer att prägla resten av hans liv är kärlekshistorien i ungdomen med Andrea Altman (också det ett namn!). Hon är förlovad med Harald Mutti (sic!) och det uppstår något som liknar Hjalmar Söderbergs roman "Doktor Glas", Adalbert bestämmer sig nämligen för att röja detta hinder ur världen, dels för sin egen skull men också som ett slags god gärning i största allmänhet. Vad som sedan händer är höljt i tidens dunkel, men Adalbert försöker tappert minnas detaljer och lägga ihop dem.
Saken blir akut när han ser en kvinna på avstånd som han tycker liknar Andrea – med tillägg för de år som har gått. Han vågar av någon anledning inte konfrontera henne. I stället tar han hjälp av sin halvfnoskiga granne och en beskäftig kusin. Annars hade det förstås inte blivit någon berättelse, men nog känns det lite som att gå över ån efter vatten. Å andra sidan är det mänskliga psyket är inte alltid rationellt, och en svart och vemodig skröna blir det av det hela.
Håkan Nesser berättar med den stil som har blivit hans signum. Det Nesser skriver genomsyras av en djup humanism och en mild humor. Hans språk är exakt och närvarande, och inte minst levande på ett alldeles personligt sätt. Det märks att han verkligen gillar sina romanfigurer.
"Halvmördaren" står sig bra i bokfloden av spänningslitteratur – och den är absolut läsvärd. Fast den är inte riktigt i klass med Nessers bästa. Den är mer som ett uppvisningsnummer av författare, för att visa att han kan, än en bok i vilken han har lagt ner hela sin själ. Men så är det också han själv som har sett till att nivån förväntas vara så hög.