Det är inte många av lyrikens namn som bestått provet sedan 1960-talet men Göran Sonnevi är ett sådant.
Alltsedan ”Vietnamdikten” 1965 tillhör han följeslagarna med vilken en dialog är möjlig. Genom att skriva en politisk poesi som klarar provet ett paradoxalt sätt, med en inkapsling av politiken i det lyriska, istället för att poetisera politiken. ”Sekvenser mot Omega” heter den nya diktsamlingen.
Politiken passerar, ganska ofiltrerad, genom hans dikter. Presenteras rakt upp och ner som en grym samtid till vilken individen tvingas ta ställning men inte alltid hitta lösningar. Den sortens vänster var nog aldrig Sonnevi. Och politiken får finna sig i att placeras jämnhögt med botaniken, matematiken eller de stora idétraditionerna. Sonnevi skriver totaldikt, universums djupaste fenomen och jagets skrymslen, intellektets utmaningar och Eldsnabbvingens flykt över Ölands alvar. Ja, mer än, tillvaron är alltid konkret, yttrar sig i praktbrudsporren, Simone Weil, Ezra Pound, tankarna på de döda, oron över de levande. Allt är tidsmässigt ordnad, följande livet och de olika platserna, Istanbul, Öland, Stockholm, Koster.
Mursi störtas i Egypten, och fåglarna virvlar runt Sonnevis hus, på det sättet är han igenkännlig fastän teven gått sönder. I en del av de matematiskt-filosofiska resonemangen är han svårtolkad, ytterst krävande, grubblande är kanske rätt adjektiv? I de strövande naturdikterna är han en poetisk Linné, skyndar sig hem till handböckerna och de latinska benämningarnas trygghet, Thecla betulae. Där är han också ljusast, i de många stroferna om döden och de döda är han oåterkallelig i perspektivet. Livet sluttar trots allt bara åt ett håll.
Stora anspråk, men också stora tvivel, över språkets möjlighet, över begränsningen av det möjliga med ett liv. Beskrivningen av hur ett liv ser ut i sin vardag liknar ibland Noréns dagböcker, detaljrikedomen, de stora associationerna. Men Sonnevi kokar inte syra av sina erfarenheter som Norén gör, jag ser aldrig ett ord av hämnd, där har han ett kristligt sinnelag.
Och dikterna runt tron och tron allena vindlar fram i långa resonemang där terror och folkmord förföljer nätterna och Jesu ord från korset överöstar allt och Marx citeras med oväntad fräschör: ”filosoferna broderar oändligt på kategoriernas stramalj”. Kanske är det sista ändå en uppmaning till handling, till ställning mot nattens och dagens demoner.