Som i Stefan Spjuts nu aktuella bok ”Stalpi”. Där tycks trollen sova skaföttes med de marginaliserade.
Boken är uppföljning på ”Stallo” som kom 2012. Alltså ett återtag djupt ner i det etnomystika inre Norrland där samiskt, norskt och svenskt ingår i en ny slags normerande identitet, styrd av tämligen elakartade oknytt. Och deras normering är knappast subtil eller indirekt, nej rent fysiskt verksam, långt inne i skallen på de berörda. Styrda av troll, vargar, gruvliga varelser.
Här är alltså den stora vargen som fångas för märkning av Naturvårdsverket men vips biter ihjäl naturvårdaren Geir och infekterar kollegan Anders mer effektivt än toxoplasma. Så att han får rent märkvärdiga böjelser om natten, förutom en effektiv amnesi. Här är den effektiva Susso Myrén som kan sätta ”trolljägare” på det visitkort hon förmodligen inte har, hennes gamla vän Diana som är något så onormalt som vanlig läkare och så den gruvlige Lennart Brösth, stor och hemsk ledare för en sekt som rövat bort barn (troll-leverans), nu på rymmen från psyket.
Susso lever med en ekorre, isolerad i Vittangi, som annars är en ganska angenäm by, fast just den där sortens ekorrar bör man nog se upp med. Diana besöker henne och fler hemska saker utvecklas. Det finns en slags handling, men allt är mer än märkligt, som när Anders bedrar sin hustru med en vargkvinna. Deras erotik är knappast ren slentrian där om nätterna när han inte är riktigt till sig. Och han följer med henne också, upp mot ursprungsområdena där i norr, där självmord är vanligare än vardagsliv, men ungefär lika talrika som troll.
Jo, genren finns, en slags hybrid mellan spänning, skräck, fantasy. John Ajvide har visat på dess potential och den är vederbörlig hyllad av läsarmängderna och kritiken. ”Om man tror på troll, då är man bara konstig, men om man vet att de finns, då är man som förbannad”, konstaterar baksidestexten och citerar Sussos mor. Jo, det låter sig sägas, men om läsaren (och läsningen) tvivlar på troll då är ”Stalpi” knappast argumentet, utan problemet, från ytan och ner mot de eventuella djupen.
Vad det riktigt går ut på vet jag inte, inte heller varför oknytten är så otrevliga, något har retat dem, kanske är det Naturvårdsverket, möjligen Vattenfall eller LKAB. Ondsint destruktivt är det som hotar människan och jag längtar till Kerstin Ekmans goda romaner där oknytten har något att lära oss om tillkortakommandena i vår civilisation, där texten inte luktar syntetfibrer utan skogsmossa och visdom. Där berättelsen smyger försynt mellan tuvorna och stillsamt som vadmal påpekar för oss: ni är också natur, tro inte annat.
Den sortens litteratur finns i ett annat universum än romanen ”Stalpi”.