En brunnsgrävare, en mäster Mahmut gräver efter vatten strax utanför storstaden Istanbul. Någon slags modernisering pågår, byggherrar köper mark, anar expansion och vinst, men det är ännu historien som gräver sina brunnar för hand och under stora risker.
Men tiden är faktiskt 1980-tal fast kunskapen om jordlager och vattenådror verkar ärvt från medeltiden. Den unge Cem arbetar åt Mahmut, är hans lärling samtidigt. Fadern är försvunnen, kanske för sin politiska oppositions skull, kanske för en annan kvinna. Bägge drifterna lika starka. Grävandet är svårt, hårda stenlager hindrar arbetet och Cem hindras mest av tankarna på den rödhåriga kvinna han ser i byn och vars blick drabbar honom värre än blixten. Fast hon i ålder mer skulle passa som hans mor.
Allt är gammalt, allt är nytt, Mahmut berättar sägner om kvällarna, Cem har bara läsefrukter att återge. Snart nog anar man att konturerna av Oidipus inte enbart är en läst erfarenhet, utan just den som Cem lever sig igenom. Myten lämnar aldrig verkligheten, ödesmakten är en reell makt.
Det är vackert arrangerat, trovärdigt berättat, men också aningen förutsägbart. Grävandet fortsätter, både genom marken och medvetandet, passionen hålls vid liv och den dramatiska vändpunkten inträffar också.
Därefter hamnar romanen i en mer aktuell samtid där Turkiet tycks ha kommit ikapp sig själv, den tidigare byn är nu inkapslad i staden och brunnen är uttorkad. Cem återvänder, vuxen och utbildad, men inte distanserad från myterna. Och vad hände egentligen den där kvällen när han tappade spannen rakt ner mot sin mästare?
Jo, allt blir uppenbarat. Ödesmyten och dagsverkligheten, det västligt moderna och det östligt eviga. Oidipus givna väg och Cems, lite för igenkännligt, lite för uppenbart. Men hela tiden utomordentligt vackert skrivet med en prosa som liksom döljer sin glöd så att den inte ska frestas att förinta hela skildringen.