Strindberg tyckte inte om att åka tåg.
Han skildrar hur en tågresa ”grundligt omskakat min hjärnsubstans, så att jag mist förmågan att hålla tankarna i följd”
En som gillar tåg är däremot Jan Bergsten, tidigare kulturredaktör på NSD. Strindbergscitatet är hämtat från hans nyligen utkomna bok ”Nordpilen”, som i ord och med ett unikt bildmaterial beskriver detta legendariska tåg.
Den 15 maj 1936 avgick ett nytt snälltåg från Stockholms central till Narvik, en sträcka på 135 mil, som tog nästan 28 timmar. 1950 döptes tåget till ”Nordpilen”. Senare slopade SJ namnen sina tåg, men fortfarande rullar dess moderna motsvarighet med tågnumren 93 och 94.
Bergsten har gjort en läsvärd och snygg bok om Nordpilens drygt 80-åriga historia. Tågnördar kan glädja sig åt grundliga beskrivningar av lokomotivens olika modeller och prestanda från ångloken till våra dagars ellok.
Kapitlet ”Att resa med Nordpilen” väcker nostalgiska minnen. Gamla tiders restaurangvagnar, där gästerna serverades vid dukade bord med porslin, glas och bestick, är sedan länge bortrationaliserade liksom bäddpersonalen, som fixade till sovvagnarna när det var läggdags. Nu får man själv balansera sin matbricka och göra i ordning sin bädd.
Någon gång på 50-talet hamnade en man i en märklig nödsituation på toaletten. Han skulle efter förrättar värv knyta en sko och satte upp foten på toalettsitsen. Tåget skakade till och han fastnade med foten i toalettröret. Foten satt stenhårt fast och han fick lova att åka tio mil innan tåget stannade i Gällivare, där han hjälptes loss av en mekaniker. Först på 70-talet kom slutna toalettsystem.
Boken ”Nordpilen” avslutas med en liten fin antologi av skönlitterära texter. Jag gillar Birger Vikströms melankoliske resenär på hans resa till Boden. Han fångar tjusningen med tågresor: ”Det är bättre att möta människor i en tågkupé än i en stad. För i en stad talar man inte till varandra utan går var och en åt sitt håll brådskande och meningslöst”.
Eyvind Johnson visar sitt mästerskap i berättelsen om hur hans alter ego Olof tjuvåker med malmtåget, tåget som ”var en ström av järn som flöt genom det ödsliga landskapet”.
Sara Lidmans bidrag är också en höjdpunkt. Hennes järnbaneepos representeras av ett litet dramatiskt avsnitt. Olförarn Didrik tvingas åka i en fångvagn på sin väg till fängelset på Långholmen.
”Nordpilen” avslutas med Åsa Larssons berättelse om skollärarinna Elina Pettersson som sitter på tåget på väg mot Kiruna och Hjalmar Lundbohm, ”mannen som skall få hennes hjärta”.