Årets version har som vanligt ett gediget innehåll och slår nytt omfångsrekord med 340 sidor. Det är en vacker bok, snyggt formgiven av Elsa Wohlfahrt Larsson och generöst illustrerad med foton och konstbilder.
Inge Jonsson har läst Anna Hamilton Geetes biografi i fyra band över sin morfar, Erik Gustaf Geijer. Biografin ger intressanta inblickar i Geijers privatliv. Under en resa 1846 i Tyskland med familjen åker man tåg för första gången:
”Det var ej utan stark hjertklappning som vi bestego Ång-Vagnen… Med ett fruktansvärdt hvinande och pipande satte det sig ändtligen i gång.”
Den musikintresserade Geijer fick tillfälle under resan att lyssna till Jenny Lind som befann sig i sällskap med Felix Mendelsohn, vilken ackompanjerade henne och spelade egna verk.
En annans läsvärd essä står Gunnar Harding för som tolkat och kommenterast Walt Whitmans märkliga dikt ”De sovande” (The Sleepers) ur den epokgörande diktsamlingen ”Leaves of Grass”från 1855.
”De sovande” är en visionär dikt om försoning. Olika folkslag kan leva tillsammans, slavägare och slavar kan bli vänner. Harding ser Whitman som en föregångare till en radikal amerikansk tradition av visionärer med Martin Luther Kings ”I have a dream” som känt exempel.
Lasse Söderbergs omfattande litterära gärning presenteras i en ambitiös översikt av Lars Håkan Svensson. Söderberg har gett ut 20 egna diktsamlingar och har översatt 250 böcker och spelat en betydande roll som introduktör i Sverige av spansk och fransk poesi. Kalendern innehåller några prov på Söderbergs översättningskonst
Ola Larsmo skriver om dokumentärromanen i sin essä ”Platsens minne”. Ifrån Steve Sem Sandbergs ”Materialbok” hämtas en beskrivning av kejsar Josef II:s vidriga mentalsjukhus, som han lät uppföra i Wien. Per Helge skriver så medryckande om fem unga poeters äventyr med tidskriften ”Rallarros”, att man längtar tillbaka till 70-talets friska kulturklimat.
Cecilia Davidsson medverkar med novellen ”Om vi bara är snälla med varandra”, som problematiserar välgörenhetsarbete. Kalendern innehåller också lyrik av flera poeter. Jag fäste mig särskilt vid Elisabeth Rynells dikter.
Rynell har tidigare skrivit starka vinterdikter och hennes januaridikt ”Rop” i kalendern är ljuvlig att läsa. Den börjar:
”i hjärtat
i januari
skickar pärlugglan sina rop
kapslar av längtan
genom snömörkret”
Den slutar i diktjagets dröm att pärlugglehonan
”en av alla
tusentals nätter
ljudlöst sitter intill honom
mitt i hans rop”