Därför tror hon att hon hallucinerar när hon mitt i natten upptäcker att hennes mamma sitter kapprak i fåtöljen där nere i hörnet av rummet. Hon har inte träffat sin mamma sedan hon åkte hem tillsammans med mannen hon sedan gifte sig med. Besöket varade bara någon timme, hennes pappa hotade slå ihjäl pojkvännen. Ändå är det han som nu ringt efter mamman.
Relationen är komplicerad. Fattigdom och okunskap, en onämnbar åkomma hos fadern som förmörkade barndomen, Lucy och hennes syskon var paria i samhället, särlingar som dessutom luktade illa för att de aldrig tvättade sig.
Och nu sitter mamman där. Ur mörkret hör Lucy hur hon kallar henne för ”Skruttet”, det smeknamn hon hade som litet barn. Det ord hon inte hört på mer än trettio år. Men hon får inte gråta. Mamman tål inte att någon gråter. Hon lärde sig hålla inne gråten medan hon var inlåst i lastbilen, medan hon frös och var utelåst, medan hon kämpade i skolan fast alla höll för näsan då hon kom i närheten.
Elizabeth Strouts korta lilla roman rymmer så mycket smärta och kärlek, det väller upp ur sidorna just för att språket är så kärvt, så korthugget och osentimentalt. Jag kom att tänka på vad Eino F. Alderblom, en poet från Tornedalen skrev: ”Orden är hjärtats röst, men i tystnaden emellan dem finnes mera mening.”
Strout har med sitt språk precist avpassat de återhållna känslorna. Strout skriver fram en barndom där bristen på ord att uttrycka det man känner lägger sig som en järnring runt själen. På ett ställe säger Lucy Barton till sin mamma att de var ”slödder”, och inser i samma sekund att hon sagt något oerhört. Modern blir tyst, länge. Lucy ligger och håller tillbaka gråten och är skräckslagen att mamman ska resa sig upp ur stolen och gå därifrån. Om det händer kommer hon aldrig att få se henne igen. Man kan inte kalla sig själv för slödder! Att använda föraktfulla uttryck om sig själv och ens familj är otillåtet.
På 167 sidor, i korta kapitel, ibland bara som prosastycken, minns Lucy Barton inte bara sin barndom, men sitt liv och varför hon började skriva. Hon som växte upp utan ord blev författare.
Jag tänker på Ivar-Lo Johanssons ordlösa statarkök och Kurt Salomonsson som sa att tystnaden skrek i hans barndomshem. Strout skriver inte sin biografi, men klassklyftor och orättvisor känner hon igen. Och hon vet hur hon ska skriva om dem. Lucy Barton glömmer jag inte i första taget.