Och det som blir det är oftast redan bästsäljare - på engelska. Om de stora förlagens policy kring så kallat ”smal litteratur” skulle jag kunna skriva essäer, men det är inte dagens ärende. För det finns några mindre förlag som går mot strömmen. Och det finns översättare som Jonas Thelander som är villiga att satsa tid på att tillgodogöra berättelser för oss mindre språkbegåvade. Thelander översätter från koreanska. Och som han gör det! Den roman av Cho Sehee, "Dvärgen som sköt upp en liten kula", som just kommit ut på Tranans förlag känns helt självklar på svenska.
Romanen skrevs ursprungligen som noveller och publicerades i olika tidskrifter i Sydkorea under sextio- och början av sjuttiotalet. Cho Sehee befolkade sina berättelser med samma personer och berättade vad som hände dem samtidigt som det som kallas ”det koreanska undret” fick Sydkoreas export att skjuta i höjden. 1978 kom berättelserna ut samlade i en volym som sedan dess nått kultstatus i hemlandet, hittills tryckt i närmare trehundra upplagor.
På många sätt känner man som läsare av svensk arbetarlitteratur igen sig. Villkoren för Dvärgen och hans barn i fabrikerna i Seouls utkanter liknar dem Folke Fridell skildrade. Fast värre. Ännu mer än Sverige i början av förra seklet liknar det Engels beskrivningar av ”Arbetarklassens läge i England” under artonhundratalet, i industrialismens barndom. De koreanska fabriksledarna bekymrar sig inte ens om ifall arbetarna får så pass att de kan reproducera sig, tillgången på arbetskraft är enorm. Det är inget annat än modernt slaveri.
I centrum av berättelsen befinner sig Dvärgens äldste son som inte klarar att bara svälja och böja huvud för att slita ihop till det nödtorftiga. Han har läst böcker och vet att människan är värd mera än att bara överleva och hosta sig genom livet i dålig luft och usla bostäder. Droppen blir när han en natt som reparatör blir vittne till hur hans lillasyster, genomsvettig i mer än trettiogradig värme, tvingas småspringa natten igenom för att binda ihop trådar och hålla vävmaskinerna igång. Han tar initiativ till att bilda en fristående och självständig fackförening. Genom att hålla den hemlig och ordna möten med tio femton arbetare i taget lyckas arbetarna till slut organisera en hungerstrejk. Företagsledningen slår ned upproret med våld, men exemplet är satt. Arbetarna har för sig själva bevisat att enighet ger styrka. Sällan rapporteras det i svensk media om koreanska arbetarstrider, men via skönlitteraturen kan vi i alla fall i efterhand ta del av dem. (I Han Kang´s ”De levande och döda” t.ex. kan man läsa om upproret i Kwangju 1980.)
Att boken kunnat vara tillgänglig i Korea under alla år är en paradox. För samtidigt som den avskalat och utan övertoner skildrar kapitalismens råhet, i ett samhälle som långa tider styrts av en familjs diktatur, så har det ändå funnits ett utrymme för Cho Sehees litteratur.