En ytterst värdefull väg för den som vill lära känna och förstå författare är att få tillgång till deras brevväxling med omvärlden. Mer sällan erbjuds denna möjlighet kring nu levande författare, eftersom vi blir allt sämre på att skriva brev och bevara dem till eftervärlden. Kortfattade mejl och sms med emojier har nästintill tagit död på denna personliga konstform. Därför är det yttersta glädjande att den finlandssvenska författaren Märta Tikkanen går motströms och publicerar sin brevväxling med två vänner från fyra decennier. Vännerna är författarkollegorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg
Den som på ett direkt och målmedvetet sätt vill finna material kring Märta Tikkanens författarskap blir kanske besviken. Breven är alldagliga och personliga, fyllda av vardagens göromål, reflektioner och Märta Tikkanens envetna kamp för att få familjen att överleva. Men det är just här, i det vardagliga och i den personliga kampen, som böckerna finns. Hennes böcker "Nu imorron" (1970), "Män kan inte våldtas" (1975) och "Århundradets kärlekssaga" (1978) är alla sprungna ur det vardagliga och personliga.
I sina brev säger Märta Tikkanen som det är. Hon säger som det är om sitt liv och även om många andras liv. Ett ständigt återkommande tema i korrespondensen med vännerna är längtan efter och behovet av egen tid. Tid för eftertanke och tid att skriva. Det har varit lite av den varan i Märta Tikkanens liv. Titeln antyder detta på ett mycket talande sätt – "Måste försöka skri-". Avbrotten är som man förstår många.
Läser man denna brevbiografi rakt igenom ser man strukturen: 1970-talet är det maken Henrik Tikkanen som tar den mesta tiden, 1980-talet är det Henrik och barnen, 1990-talet är det barnbarnen och under 2000-talet fortfarande barnen och barnbarnen.
Sonen JJ:s livsproblem kommer att likna pappa Henriks. Märta Tikkanen kallar JJ för "en typisk Tikkanen". Det finns hos författaren såväl en samhörighet och identifikation med sin familj som en längtan bort från den. Det går nästan att se denna bok som en "anhörigberättelse", liknande den som vännen Åsa Moberg skrev med "Adams bok" (1999), men så mycket mer komplex.
Relationen till maken Henrik går som en röd tråd genom decennierna. Fram till Henriks död 1984 är det de nakna berättelserna om misstro, missbruk, svartsjuka och misshandel som finns där, med cynism, sarkasm och uppgivenhet. Allt för att överleva. Utan att på något sätt därefter förneka dessa berättelser är det som om Märta Tikkanen kan se på maken ur ett perspektiv av sorg och ibland även med ett slags förståelse.
I breven skymtar stundtals den Henrik som fanns där i början, innan svartsyn och alkohol hade förgiftat relationen. En sorg som bär insikten om det liv som skulle ha kunnat bli mellan de två, men som aldrig fick ta plats. Märta Tikkanen berättar mot slutet av boken om en yngre författare som i en tv inspelning kallar Henrik Tikkanen för ett svin, vilket gjorde henne själv oerhörd upprörd. Uttalandet kom inte med i sändningen.
De tidiga breven präglas av en kamp mot känslan att vara en bluff. Märta Tikkanen pendlar mellan att nedvärdera sig själv och uttrycka en längtan efter att få ta plats. I slutet av boken och breven har bilden mognat till en mer säker person med större självtillit, men alltid med denna ständiga kamp om utrymme för sitt eget skrivande att utkämpa.
Det finns en oro hos författaren som kommer till uttryck på många olika sätt: barnen, världen och skrivandet. I denna oro finns samtidigt ett engagemang och en solidaritet med omvärlden. Som läsare är det svårt att inte bli berörd.
Som alltid i författares brev finns myllret av kollegor, vänner och inte minst besvärande personer. Ett möte med Olof Lagercrantz fångar en person med en inskränkt kvinnosyn, långt från bilden av honom i Alex Schulmans hyllade roman "Bränn alla mina brev".
Att för ett ögonblick som läsare få se på omvärld och personer ur Märta Tikkanens perspektiv är en insiktsfull och lärorik resa, och stundtals även mycket roande. "Måst försöka skri-" påminner inte så liten är om en roman, samtidigt som den så detaljrikt redogör för det verkliga livet. En brygga mellan Märta Tikkanens fantastiska böcker och henne själv. Och en bok att bli klok av.