Ifall nu swedenborgianismen ska räknas som en egen religion, det vore i så fall för att dess kristendomstolkning är så pass bisarr att den framstår som något i egen rätt.
Nu har denne vetenskapsman, teolog, uppfinnare, inspiratör och andeskådare fått en biografi som lär stå sig över tiderna. Ernst Brunner har inte lämnat några stenar orörda eller detaljer oredovisade i den sjuhundrasidiga volymen som fått namn ”Darra”. En titel som kanske är mer litterär än historiskt redovisande.
Hela livsbanan, in i det minsta och med en rejäl introduktion av ledet dessförinnan också. Fadern Jesper Svedberg, den store psalmisten hade redan han stora visioner, ja rent av hallucinationer och en häftig tro, utan honom hade varken kroppen eller tanken Swedenborg funnits.
Det är en kompakt limpa som Brunner bakat, bäst att skiva den tunt och länge. Allt finns med, kronologiskt oklanderligt, från tiden innan födseln till själva slutet 1772 i London. Särskilt högt i kurs stod han inte när döden kom, en omstridd figur vars skrifter fick censurstämpel och vars tänkande åtminstone inte trakterade dåtidens stora, exempelvis Kant. Som kyrkogrundare fick han inte uppleva någon blomstring, inte heller som inspiratör. Det skulle dröja många årtionden innan storheter som William Blake, Baudelaire, Balzac, Almqvist, Strindberg och nu senast Knausgård dök ner i hans fantasterier och lät sig förföras.
Som mångsysslande vetenskapsman liknar han universalisten, den som visste och kunde allt, skrev mängder av utlägg på latin, sysslade med slussar och saltsjuderier och andra nyttigheter, men från 1744, när han var 56 år gammal blev han allt igenom andelig, fick väldiga uppenbarelser, talade med de döda, talade med änglar och andar. Att besöka himlen eller helvetet blev vardag, åtminstone änglarna talade svenska vilket kanske underlättade. Arton skrifter om dessa upplevelser skrev han, ingen kunde beskylla honom för lättnad, inte ens den döde fadern.
Gör Brunner honom rättvisa? Jo, genom att placera honom i ett 1700-tal som våndas och plågas och dör i pester, nödår och krig. Stockholmsskildringen är knappast idyll och Brunner trivs som bäst när hans penna får bli lite barock i formuleringarna. Detaljredovisandet är klart tröttande, det är en bok som passar för längre läsning. Men alla de fantastiska anekdoterna lyser upp, ligger nära det litterära berättandet. Och det är kanske där, i det litterära, som Swedenborgs ockulta drömmar fortfarande har spelrum, hans trevliga fantasier om människans kärlek, om att allting i världen hänger samman; den nygamla korrespondensteorin om det andliga och det materiella.
Han är så pass fiktiv att han har direktpassning i fiktionen. Därför var kanske Brunner rätt person på rätt plats för biografin om denne svenske storfantast från 1700-talet.