Allt det andra känns bekant och hemtamt, en slags rekvisita man inte behöver lägga märke till. Det som lyser är ögonblicken när författaren inte bara är skicklig utan faktiskt genial. Och det dåliga glider bara undan i tysthet.
Så är den genomgående känslan under läsningen av Karl Ove Knausgårds ”Om sommaren”, den sista delen av de fyra årstidsböckerna, fantastiskt illustrerad av Anselm Kiefer. De geniala ögonblicken kan ibland vara hela avsnitt, som sidorna om att ”svimma” i den del av boken där författaren gör en alldeles egen encyklopedi. Knausgård svimmar helt enkelt på en stimmig och trång förlagsträff i London, slår en bula i huvudet och kommer till sans. Men den korta frånvaron skriver han därefter upp till en fantastisk vision av döden, av slutet som ”en momentan frånvaro av en själv”.
Eller tag avsnittet om Gjerstadsholmen, en obebodd liten sak, inte långt från Knausgårds barndomsuppväxt, ett ställe som både kunde upptäckas och glömmas, en plats för trevliga dagsutflykter men också helt oansenligt. I likhet med skolkamraten Atle, en fullständigt halsbrytande liknelse naturligtvis, eller snarare parallell, en pojke som ibland strålar av de sällsynta besöken i sitt ensamma liv, men däremellan är helt bortglömd.
Ibland faller ögonlicken ut som citat, ofta i avslutningsmeningarna som kan vara irriterande långa, den där knausgårdska utdragenheten, men också innehålla själva essensen. När man faktiskt tror att läsningen erövrat det väsentliga kommer ett helt nytt spår, det där wittgensteinska om det som egentligen behöver sägas. I en civilisationskritisk text om ”mixern” slutar alltsammans med en reflektion över hur mycket energi vi slösar i vardagen via vattenkraft, bensin, kol och atomkraft bara för att se oss själva fetma till så att vi måste ägna timmar åt motion, alltså den syssla ”som gör människan till det mest suveräna djuret av alla: den meningslöst springande varelsen”.
Det är därför man som läsare gärna återvänder till denne mångordige norrman vars flöden aldrig tycks sina, trots löften om motsatsen. Det finns författare som bättre kan komponera ett drama eller en snygg intrig, säkert finns det mer precisa tänkare också. Men få i vår samtid kan få vardagslivet själv att avslöja så mycket av sin fantastiska meningsfullhet som Karl Ove Knausgård.