Inför publik, i tre spartanska rum en och en halv meter över marken, med stegar vars pinnar bytts ut mot knivar. Hennes enda underhållning var en metronom.
Samma verk spelar en roll i ett avsnitt av tv-serien "Sex and the City", där huvudpersonen Carrie Bradshaw raljerar: ”Över hela New York finns deprimerade kvinnor som gör exakt samma sak som hon, utan att kalla det för konst. Om du sätter en telefon där inne så är det bara en typisk fredagskväll i väntan på att nån kille ska ringa.”
Konstens definitionsfråga är på samma gång uttröskad och essentiell, meningslös och oumbärlig. Och den väcks gång på gång när jag läser Isabelle Ståhls romandebut "Just nu är jag här".
Det som Ståhl skildrar är nämligen ett exakt tvärsnitt av verkligheten, så som den måste te sig för tusentals och åter tusentals människor kring 30 idag. En tillvaro där Facebookscrollande och Tinder-swipande upptar merparten av varje dag, där det kan gå veckor mellan sidvändanden i en dagstidning samtidigt som spetskunskapen om terrordåd, ekologiska livsmedel eller mindfulness-tekniker svämmar över alla bräddar. Folk köper t-shirts för femhundra spänn och slänger bort dem, oanvända, ett halvår senare. Den yttersta intimiteten är att ha någon att följa en Netflix-serie med om kvällarna och yrkeslivet konstitueras av en rad sms att svara JA eller NEJ på.
Ståhls huvudperson Elise är långt ifrån hjälten i sin egen berättelse, snarare är hela romanbygget i smärtsam och skriande avsaknad av ideal och befriare. När en dröm, ett mål eller begär någon gång uppstår kan vi vara säkra på att det mattas av och mister sin tjusning inom 50 sidor. Den vackraste mannen i världen blir ful. En potentiell ny vänskap rinner ut i sanden. Ruset av minst tio specificerade droger lämnar kroppen, på hemväg efter event, svartklubbar, Herzog-filmvisningar, Stockholms livsstilsbetonade nöjes- och umgängesliv.
Elises ångest och neuroser är grundlösa men därför även bottenlösa. Det som kryper mest under skinnet på mig är inte de flagrant osympatiska dragen i karaktärsteckningen, men substanslösheten. Bristen på driv och kärna, som Ståhl skickligt fångar som ett konstant inre tillstånd samtidigt som människor i berättarjagets omgivning fyller henne med vad de anser passande.
Det hela verkar nästan groteskt i sammanställning. Och visst hotar den ekande tomheten och cynismen ibland att stjälpa hela romanbygget över ända. Ståhls roman är långt ifrån så väl trösterik feel good som sedelärande moralitet, här tvingas inga ögon att öppna sig för ett alternativt sätt att leva. Ändå erbjuder "Just nu är jag" här en bitvis mycket underhållande och berörande läsning, av en skicklig stilist och skarpsynt betraktare. Den sortens författare som faktiskt lyckas upphöja ett allmänt sinnestillstånd, en rådande kollektiv oro och otillfredsställelse till ett litterärt verk som kan komma att stå sig i decennier.