I en sällsam stämflätning över liv, vänskap, Neapel och Italien. Tragedin är det samhälleligt grå och mörka som hela tiden utgjort fondmålningen bakom de agerandes trotsiga drama. Lovsången över deras livsagerande handlar inte om att någonsin kunna bryta sig loss från den napoletanska förbannelsen, bara om att lära sig uthärda och framleva den.
Vi är i livet strax före och efter de stora vändningarna, Elenas författarkarriär seglar upp mot höjderna, kärlekslivet med Nino Sarratore likaså. Lila fortsätter sin solitära bana, lika konstruktiv som destruktiv, datorerna är hennes fält för framgång och dessutom blir de båda kvinnorna gravida samtidigt så att deras inbördes drama kan fortsätta. Italien går mot 1900-talets slut med terrorism, vänsterprat och partiupplösning.
”Det förlorade barnet” är den genomkomponerade finalen som knappast uppvisar några brister alls. Med det som kallas peripeti, alltså noggrant utplacerade dramatiska vändningar, med borrande inre dialoger och dramatiska yttre. Hela bygget är stabilt och tryggt. Romanen väver in och fångar en, precis som Neapel och de alltför historiska traditionerna väver in och åter fångar sina huvudpersoner.
Ferrante har skrivit en berättelse om öde och frihet, men utan optimismens klara färger. Elena färdas i en kurva som återvänder till födelseorten, Lila utgör själva denna ort med dess arv av efterbliven feodal makt, manlig idioti, allmän idioti och ett känslokaos som aldrig tycks ta slut. Neapel äter sig in i sina människor och verkar därför bestå för evigt, uppbyggd av gräl, korruption, maffiamakt och galenskap. Närhelst känslorna tar över går dialogen in i napolitanska, ilskan saknar italienska ord, bara lokalspråket duger då, längst ut på spetsen.
Det är som att det moderna projektet och det vardagliga livet aldrig kan bli sams. Kärleken måste vändas till otrohet, familjen måste utvecklas till ett blodsdrama, generationerna måste hata varandra, strax efter kramarna och kindpussarna.
Och samtidigt – så stor förlåtelse, så många hårda ord som bara löser upp sig när man hjälps åt i den galna vardagen, tar hand om varandras barn, rycker ut till sjuka föräldrar, sträcker fram penningbidragen när katastrofen hotar.
Ödets makt, jovisst, men det går att lura denna makt under hela livet, dra ödet vid näsan utan att någonsin helt bli sin egen herre. Det är uthärdligt, åtminstone som berättelse. Och tillslut, när ödet tumlat om dessa två kvinnor ner till anspråkslöshetens stoicism är det just i en berättelse de lever. Där ser de sig själva inskrivna, med sin klarsyn, sina besvikelser, sina förluster. Som romanens människor, utan någon verklig möjlighet att bli fria från dess formulerande begränsningar.
Men tro inte annat än att denna roman är fascinerande läsning, från början till slut.