Där reser han genom ett EU som tycks se sig i spegeln och bli förskräckt över ansiktet det möter. Det är som filmscenerna av den belägrade borgen, kanonsalvorna skjuter bort bit för bit, nyss föll ett pampigt torn med brexit och nu tittar alla oroligt bort mot de franska kanonerna, ska de skjuta hål i själva kärnan?
Det är med fakta Wirtén reser, rejäl empiri och några oroande frågeställningar om varför och varthän. Ska någonsin politiken våga ta form i denna av nyliberalism plågade union, ska den ta steget till federation, till en riktig stat och därmed lämna det menlösa fuskbygge som idag tynar bort, ansatt av populistiska nationalister och sin egen oförmåga.
Federation är ju någonting mer, då väljer man politiker som också kan ställas till svars eller väljas om, då har staten våldsmonopol, lagar och rätt att ta upp skatt. Vore detta önskvärt, istället för den fromma önskningen att det heterogena nationalstaternas Europa alltid måtte uppträda homogent, så att själva federationen liksom inte behövs men finns ändå?
Sådant diskuterar Wirtén, utförligt och eftertänksamt medan han hör dunket från rälsens skarvar och iakttar resenärerna, från bulgariens fattiga till Londons mycket välbeställda. Det är då ett vackert reportage och han gör resan med personlig brådska och oro. En svår ögonsjukdom hotar med blindhet, redan är ett öga dött, det gäller att känna sin egen puls också, att resa medan resan är möjlig.
På något sätt har han kommit att tro på EU, konstruktionen får kraft av en tro som växer underifrån: ”Européerna tycks hastigt förenas underifrån genom förändrade vanor och sätt att leva; det är som om EU görs i vardagen.” Det är sympatiskt att han ser dessa tecken när media till vardags endast fylls av larmrapporterna från de nationalistiska urvrålen, Ungern, Polen, Frankrike, England. En gång var ju Europafrågan moraliskt allvarlig, hur skulle vi undgå förödande krig i denna världsdel? Märkligt nog blev svaret väldigt länge att det räckte om vi enbart handlade tullfritt med varandra. Så småningom blev de ekonomiska styrmedlen fler, fri rörlighet, inre marknad, gemensam valuta.
Mycket skedde med brådska, utvidningen tycks ha dikterats mer av politisk otålighet än av ekonomisk kalkyl. Men när det kom till vardagens uppbygge tog ändå marknadens krediter ändå över alltsammans och skuldkriserna blev politikens själva innehåll. Men hur kan den fattige och rike finna gemenskap i att den ene blir skuldsatt och den andre ockrare?
Jo, sådana frågor borde unionen diskutera, hur det nu vore möjligt när borgen brinner. Det ena allvaret förtar det andra. I denna mycket gamla världsdel som har så svårt att finna sig i att inte längre styra världens öden.